Samtidigt var det avslutningstider, och snart ”helt fel” årstid att granska skolan, så vi gjorde några snabba skolbesök i avslutningstider och snappade upp bilder, men också synpunkter.

Som den att många trivs i friskolor, att många tycker att skolor med vinst är ganska okej men att många samtidigt ser med oro om riskkapitalbolag köper upp skolkoncerner.

Samtidigt med vårt intresse för ekonomi hade vi sett budstriden om börsbolaget Academedia som vi tidigare gjort program om, och hur riskkapitalbolag slåss om friskolorna.

Men en del tips, plus information som vi fick när vi började rota i ämnet, blev små bitar i ett större skeende. Så vi blev mer och mer sugna på att kartlägga skeendet, att göra en bred granskning av vad som har hänt i skolan sedan början av 1990-talet.

Under några få år genomdrev politiker på båda sidor flera stora förändringar i skolan: kommunerna tog över ansvaret för skolorna från staten, det som var socialdemokratins (Göran Perssons) stora reform.

Sen blev det blev möjligt att välja skola, och inte minst välja friskolor, med kommunal skolpeng, och betygssytem: vilket var de borgerligas stora reform.

Och båda dessa reformer hade anammats av motståndarna. Det vill säga i den dagspolitiska debatten fanns inget block eller stark formation som ifrågasatte grunden.

Då ville vi granska konsekvenserna av denna grund.

Vi dök ner i granskningar och rapporter från Skolverket, Skolinspektionen och forskare.

Vi granskade själva statistik om elevers bakgrund, provresultat och betyg i Skolverkets och Skolinspektionens databaser, och hittade häpnadsväckande skillnader mellan kommuner och skolor.

De som har akademikerföräldrar och stabila ekonomiska förhållanden, det vill säga redan från början hade bra förutsättningar att klara skolan, har fått det lättare.

De med invandrarbakgrund, lågutbildade föräldrar och dålig ekonomi har fått det svårare att klara skolan.

Precis tvärtemot politikernas intentioner.

Vi såg också att kommuner fått ”frihet” att sköta skolan dåligt. Vi ville hitta ”exempel-kommuner” att åka till. Här fanns de med sämst betyg, flest som inte klarade skolan, de som var segregerade socioekonomiskt men ändå inte satsade mer resurser på de barn/områden som hade sämre förutsättningar.

Här fanns en Skolverksrapport med häpnadsväckande slutsatser: en stor majoritet av kommunerna ger lika mycket pengar oavsett elevens familjebakgrund. Vilket går på tvärs mot skollag och läroplanens ord om att fördela resurser efter behov.

Även hårt segregerade kommuner skulle finnas på den listan. Men vilka? det stod ej i rapporten

Vi fick fram en bilaga – där stod det inte heller. Vi hittade författaren ? nypensionerad och hemma. Hon hade några kommuner i huvudet – men de hade börjat ändra sig efter rapporten. Var fanns råmaterialet? Skolverkets svar var: vet inte.

Vi begärde fram handling, fick namn på datafiler som inte gick att läsa utan specialprogram, och inte gick att tolka utan kunskap om undersökningens uppbyggnad.

Till sist, fick vi sitta med två tjänstemän: en med rätt kompetens, en med rätt dataprogram och tolka excelfiler.

Då hittade vi Katrineholm. Jo, att det var kommunaliserings-Perssons hemkommun var ett av argumenten.

Samtidigt gick vi igenom våra egna arkiv. Vad sa de då och vilka var löftena?

Vi hittade gammal research i våra gamla flyttlådor, där vi såg moderata löften från 2006 om att satsa mest på de utsatta barnen. Och skolminister Jan Björklunds tydliga uppfattning om att folk som vill tjäna pengar inte ger sig in i utbildningsbranschen. Då hade vi tre utgångspunkter.

Kommunaliseringen. Vilka konsekvenser, och hur används den inte minst i socialdemokratiska kommuner – de som slagits mest för kommunal frihet?

I Katrineholm upptäckte vi då att man dessutom använder denna frihet till att motarbeta friskolor.

De utsatta barnen, de som Reinfeldt pratat om, hur har det gått med segregationen?

Och stålarna. Hade Björklund rätt om vilka som ger sig in i branschen?

Just när vi påbörjade vår research om skolan och skolpolitiken kunde vi följa i media hur en budstrid pågick mellan två riskkapitalbolag med fonder i skatteparadis. De slogs om Sveriges största skolkoncern, Academedia. Det visade sig att det var det fjärde uppköpet på kort tid där ett riskkapitalbolag tog över en svensk skolkoncern.

Vi förde ett stort antal samtal med aktörer i riskkapitalbranschen, aktieanalytiker och skolexperter om för att få grepp om vad som gjorde just den svenska skolmarknaden så attraktiv

Det visade sig att mycket handlade om stabila intäkter, sedan riskkapitalbolagen bränt sig på verkstadsföretag som de högbelånat innan finanskrisen kom.

Med den kunskap som vi har om riskkapitalbolagen sätt att arbeta: snabbt göra portföljbolagen större och sedan sälja vidare, kunde vi snabbt konstatera att konkurrensen kommer att hårdna rejält på skolmarknaden framöver.

Samtal och granskningar av årsredovisningar ledde oss till slutsatsen att bolagen sammantaget kommer att vilja öka sin omsättning på skolmarknaden med 5-10 miljarder kronor på några år. Samtidigt sjunker antalet gymnasieelever med 100 000 under de här åren.

Då blev det intressant att se hur konkurrensen fungerar nu. Forskare kunde berätta om hur den konkurrens som var tänkt att leda till bättre undervisning även lett till att skolor försöker locka elever med enklare medel, som datorer, körkortsutbildning med mera. Dessutom visade sig betygen vara ett viktigt konkurrensmedel

Vi började granska rapporter, undersökningar och statistik om betyg och upptäckte att betygssättningen är orättvis, felaktig och till och med olaglig på många håll. Breda undersökningar visade inte på några skillnader mellan friskolor och kommunala skolor, men när vi själva dök ner i statistik både från Skolinspektionen och skolorna själva hittade vi exempel på felaktigheter.

Slutsatsen blev att betygssättningen inte fungerar, att friskoleföretagen visserligen inte systematiskt utnyttjar det för att sätta för generösa betyg, men att det ändå fanns exempel på att det gick till så. Och att när det blir så, då ökar vinsten för ett vinstddrivande friskoleföretag.

Vi kunde då konstatera att betygssättning verkar vara den enda myndighet som politikerna överlåtit i privat regi.

Och konstaterade att den frågeställningen var helt ny för alla vi testade den på, såväl politiker som representanter för friskolorna.

Vi har också granskat de ekonomiska styrmedlen i skolkoncernerna. Det gjorde vi genom att ställa frågor och läsa årsredovisningar. Slutsatserna blev att en del skolföretag drivs som företag i allmänhet, med ekonomiska styrmedel som bonusar.

Genom tidigare granskningar av skolavknoppningarna i Täby, så visste också att en av de avknoppade skolorna nu sålts vidare. Vi upptäckte att skoltillståndet följt med på köpet, och fick i intervju med skolinspektionen klart för oss att ingen kollar ägare när ett skolbolag med tillstånd byter ägare.

En stor svårighet i granskningen har varit att skolföretagen och riskkapitalbolagen varit mycket obenägna att prata med oss, och framför allt låta sig intervjuas. Det har heller ofta inte velat låta oss besöka deras skolor.

Obenägenheten att prata gäller i viss mån även politiker.

Thomas Bodström som sitter i styrelsen för en av de riskkapitalägda koncernerna, sa till exempel nej till en intervju, och ville inte ens svara på frågor om det när vi kom till en presskonferens i valrörelsen.

Moderaterna i Stockholm ville inte svara på frågor om hur de ändrat fördelningen av pengar i skolan till nackdel för skolor i utsatta områden.

Vi valde att fokusera reportagen på hur det ser ut i skolan nu, mer än femton år efter de stora förändringarna. Medan politikerna, mitt i valrörelsen, naturligtvis helst talar om förslag på åtgärder framöver.

Reportrar: Kristina Lagerström och Johan Winberg