Svensk-finska Teliasonera har expanderat österut under det senaste decenniet ör att finna nya marknader. Företagets logga syns nu överallt i Vitryssland, Azerbadzjan, Kazakstan, Tadzjikistan, Georgien och Uzbekistan och vi var inte de första att tänka tanken att det måste vara svårt att förena svensk etik med dessa länders syn på mänskliga rättigheter.
Frågan har diskuterats på Teliasoneras stämma, på kultursidor och i nyhetsbevakningen.
Men som så ofta är fallet hade debatten inte tagit frågan under ytan och Teliasoneras påståenden om att ”de bara följer lagen där de arbetar” och att de ”kräver noggranna begäran i vare enskilt fall” fick stå oemotsagda.
Vårt team bestämde sig för att finna de Teliasonerakunder som är mest utsatta för regimernas intresse och påtryckningar. Vi träffade journalister, oppositionspolitiker, medborgarrättsaktivister och fackföreningsledare i de här länderna , som alla får bottennoteringar i världens olika pressfrihets- och demokratiindex.
Den stora utmaningen var att få tag i och hålla kontakt med våra intervjupersoner som ju i många fall levde under bevakning och vara tvungna att gömma sig och inte kunde använda vanliga kommunikationsmedel.
Vi kontaktade kollegor och människorättsorganisationer runt om i världen och kunde med deras hjälp få och upprätthålla kontakter via krypterad epost, anonyma gmail-konton, Skype och telefon.
Efter ett par månaders arbete hade vi dokumenterat hur övergreppen pågår i vart och ett av Teliasoneras intresseländer.
I varje enskilt land kunde vi visa hur bolaget misslyckades med att leva upp till sina egna och de av bolaget antagna FN reglerna (Global Compact) om ansvar och skydd för mänskliga rättigheter i verksamheten.
Arga Tealiasonera-kunder vittnade om hur de blivit övervakade, positionerade, fått falska SMS skickade och blivit avlyssnade av diktatorerna Ilham Aliyevs, Islam Karimovs och Aleksandr Lukasjankos säkerhetstjänster.
De vi pratade med hade blivit utsatta för mordförsök, gripanden, trakasserier, tvångsintagna på mentalsjukhus. Vårt team blev själva gripna när vi intervjuade en ung internetaktivist på ett torg i Minsk mitt på dagen.
Övervakningen skedde med hjälp av, och till och med inne i, Teliasoneras system.
Säkerhetstjänsterna visade sig ha full access till Teliasoneras system, till samtal, SMS och kunddata berättade våra källor. Det var något vi lyckades belägga genom ett långt och tidsödande arbete med att bygga upp källor inom och utanför Teliasonera med kännedom om exakt hur samarbetet mellan företaget och säkerhetstjänsterna i de olika länderna såg ut.
I land efter land kunde vi så småningom kartlägga hur de så kallade svarta lådorna fungerade, var SORM (övervakningssystemet) var inkopplat, på vilka växlar, att det skedde med hjälp av israeliska företag och deras tekniker och att Nokia och Ericsson levererat utrustningen. Bilden skilde sig åt rent tekniskt i de olika länderna, men grunden var densamma. Det var inte fråga om att Teliasonera fick förfrågningar om att lämna ut uppgifter mot domstolsorder. De hade accepterat och betalade för att säkerhetstjänsterna var inkopplade på deras egna systems ryggrad och kunde komma åt vad de ville.
Teamet bestod av reportrarna Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurin, researchern Andreas Hedfors och fotografen Ola Christoffersson.