Det finns en regel som alla kommuner måste följa, Likställighetsprincipen. Alla kommuninvånare ska behandlas lika. Punkt. Det finns i princip inga undantag vare sig du är fattig eller rik, bor i slott eller koja – ändå har tipsen som under flera år kommit från Österåker handlat om just detta – att här gör man skillnad på folk och folk – kommungranskarna är på väg till den lilla skärgårdskommunen norr om Stockholm för att gå till botten med det här.
Kåre Santesson: Det var en fantastisk vik och det var ett djurliv och ett fiskliv här. Jag brukar säga att jag e så jävla gammal så jag har sett uttrar leka här i Säbyviken. Det har ingen gjort mer än jag. det var faktiskt så. Det var både utter och annat djur här.
Reporter: Hur många meter skulle du säga att det e till marinan från, härifrån din tomtgräns?
Kåre Santesson: Ja tomtgränsen är här nere mellan träden här nere.
Reporter: Ja. o där ser man båtarna.
Vi är på väg till Kåre Svantessons närmsta granne, Säbyvikens marina. Bland de tips vi fått om att kommunen inte behandlar folk lika har flera handlat just om Säbyviken och bygget av marinan och ett båtgarage en bit bort här nere vid vattnet.
Kåre Santesson: När man vänder sig emot alla lagar reagerar ju folk och då det här om man bor på trakten vad slottet vill det går alltid igenom det har dom alltid sagt här, och jag känner ju en hel del folk här.
Reporter: Säger man så här i Österåker menar du?
Kåre Santesson: Javisst.
Reporter: Vad slottet vill det går alltid igenom?
Kåre Santesson: Javisst. Det här är grevens marker. Alltså grevens mark är allting du kan se, utom ön mitt emot oss.
Greven som Kåre pratar om är Gustaf Douglas på Rydboholms slott. Han har under många år varit en av Sveriges rikaste och största privata jordägare. Han är mångmiljardär och sitter också i Moderaternas partistyrelse. Och grevefamiljen har bland annat genom sitt markägande en absolut särställning i den moderatstyrda kommunen. Numera är det äldste sonen, Carl Douglas som tagit över det mesta av familjens ägor däribland marinan. Även han är mångmiljardär. Och det är hans som upprört, för trots att det råder nere i viken har kommunen givit grevefamiljen tillstånd att spränga bort berg, fälla träd och bygga. Och Kåre som bott i området betydligt längre än marinan funnits, har klagat och ifrågasatt att viken exploateras då han menar att djur och vattenliv tar skada – inget har hjälpt. Men så 2010 vänder det.
Kåre Santesson: – Ja det var det att jag råkade få veta att jag kunde få anmäla, att jag kunde, kunde överklaga.
Reporter: – Att du kunde överklaga?
Kåre Santesson: – Ja ja.
Reporter: – Men du visste inte det innan?
Kåre Santesson: – Inte en aning, alltså 2002 kom byggnadslovet och då byggdes det här. Kajen, kranen och allihop det här. Och 2010 begärde han tillbyggnaden.
Reporter: – Ja, och det var då du insåg att du fick...
Kåre Santesson: – Ja.
Det handlar om den här tillbyggnaden till grevesonens båtgarage. En på strandskyddat grönområde, som inte får bebyggas. Men en enig byggnadsnämnd har gett , utan att närmsta grannen Kåre tillfrågats eller Det samma gäller närmsta grannen på andra sidan marinan. Där har familjen Eurén ett sommarhus sen slutet av 50-talet på mark som de arrenderar av slottet. Deras hus ligger ännu närmre marinan.
Gustav Eurén: – Ja, det är väl en 170-180 meter bort.
Reporter: – Ja vad eh du har bråkat om det här?
Gustav Eurén: – Jag skulle inte säga bråkar, jag skulle säga påtalat de oriktigheter och felaktigheter som kommunen gång efter annan har eh gjort sig skyldig till i, i det här fallet.
Reporter: – Men som en väldigt nära granne då har ni någon gång blivit tillfrågade från kommunen angående de här byggloven man har givit?
Gustav Eurén: – Nej. De har aldrig frågat oss.
Reporter: – Nej.
Gustav Eurén: – Men det borde de ha gjort.
Gustav Eurén: – Att man gång efter annan har beviljat väldigt vidlyftiga bygglov i ett grönområde som är, där det råder utökat strandskydd och man har inte bara gjort det en gång, utan man har gjort det två gånger, tre gånger, fyra gånger, fem gånger. Flera tusentals kvadratmeter har bara försvunnit. Som tidigare har varit för allmänheten.
Här är flera märkligheter som jag undrar över. För det första varför tillfrågas aldrig de närmsta grannarna så de har en chans att säga sitt innan kommunen fattar sina bygglovsbeslut.
Och för det andra varför får grevesonen gång på gång bygga? Poängen både med ett detaljplanerat grönområde och med ett utökat strandskydd är ju att det inte ska bebyggas utan vara öppet och orört så att allmänheten kan ha tillträde till natur och vatten.
Moderaten Jan Olov Sundström, satt som ordförande i byggnadsnämnden när tillbyggnaden av båtgaraget godkändes. Han är gift med Ingela Gardner Sundström som har en över 35 år lång politisk karriär i kommunen. 14 av dem som kommunalråd. Och tillsammans har makarna Sundström under närmare ett decennium utgjort den absoluta politiska makten i kommunen. Men de är svåra att få tag på – när jag söker Jan Olov Sundström för att fråga varför grannarna inte tillfrågades och varför man alls sa ja till att bebygga ett strandskyddat grönområde med trädfällningsförbud vägrar han svara. Efter flera påstötningar meddelar han i ett sms att han ska höra av sig dagen efter, men det gör han aldrig.
Därför ber jag Hampe Klein som nu är ordförande i byggnadsnämnden att istället försöka förklara.
Hampe Klein: – Ja det där är ju en svår situation eftersom Rydboholm 2:1 som fastigheten heter är väldigt, väldigt stor. Och då är ju alltid frågan hur pass långt ifrån är man berörd granne.
Man kan ju också vända på det hela och säga
Reporter: – Några hundra meter?
Hampe Klein: – Ja men den fastigheten ligger inte några hundra meter ifrån.
Reporter: – Kåre Santessons?
Hampe Klein: – Ja men alltså ja den angränsar ju till fastigheten.
Reporter: – Ja och det är ju några hundra meter från marinan – jag har ju gått vägen
Hampe Klein: – Okej, ja det är möjligt att det är det avståndet. Och eh på den tiden
Reporter: – Nä men vänta lite nu, vänta lite nu.
Reporter: – Där har du Kåres, det här är Kåres mark.
Hampe Klein: – Ja, nä jag vet inte.
Reporter: – Det är ju några hundra meter.
Hampe Klein: – Jag var inte med på den tiden så jag vet inte varför man inte eller frågade den grannen.
Reporter: – Nä just då nä men, men jag säger... inte vid något enda tillfälle har man frågat honom.
Hampe Klein: – Det är mycket möjligt att man borde ha frågat honom.
Reporter: – Och där är den andra närmsta grannen.
Hampe Klein: – Ja.
Reporter: – Det är också väldigt nära.
Hampe Klein: – Så i det här fallet kanske det vart lämpligt att fråga närmsta granne. Men som sagt var jag var inte med på den tiden och därför kan jag heller inte svara för hur man resonerade, vilka grannar man valde att inte fråga.
När bygglovet från 2010 överklagas av de två närmsta grannarna upptäcks att det saknas ett viktigt tillstånd. Carl Douglas har ingen dispens för att bygga på det strandskyddade området. Men han fortsätter ändå att bygga på sin båthall och kommunen löser det hela snabbt genom att ge honom dispens i efterhand.
Men nu har en utomstående myndighet börjat titta på bygglovet.
Kåre Santesson: – Och vad hände? De sa nej. ”Va?”, sa Douglas. Och så var det Douglas ett, två, tre, fyra och von Essen som då överklagade det här till.
Reporter: – För du vann i den första instansen?
Reporter: – Jag vann. Utan att ha gjort någonting. Det är inte mitt fel. Så överklagade de till kammarrätten, varpå kammarrätten sa bara nej. Var på Douglas ett, två, tre, fyra, fem gick till högsta förvaltningsdomstolen som sa nej. Och där står vi. Så det här alltså, hade det varit någon annan som inte varit så adlig så hade den här kåken varit riven nu.
Högsta förvaltningsdomstolen ger alltså familjen Eurén och Kåre Santesson slutligen rätt. Bygglovet från 2010 gäller inte och i Mark och miljööverdomstolen konstateras att Carl Douglas inte får bygga på strandskyddat område. Det borde innebära att kommunen kräver att bygget rivs.
Ändå står både brygga och båthall kvar.
Hampe Klein: – Han har byggt på egen risk, man får påbörja en byggnation …
Reporter: – Jo men nu har ju det gått hela vägen upp till högsta instans också. Så det finns inget bygglov.
Hampe Klein: – Det finns inget giltigt bygglov för tillbyggnaden det.
Reporter: – Det vill säga det är ett svartbygge?
Hampe Klein: – Ja så kan man kalla det för.
Gustav Eurén: – En av orsakerna till att det kan ha blivit den här soppan här, det är att det är en väldigt stor markägare och det är svårt tror jag för kommunen att gå emot så att säga. De är beroende av markägaren på så många plan för att genomföra andra saker i samhället. Då kan jag tänka mig att det här blir någonting, ja man släpper igenom det här för att man måste få igenom någonting i andra vågskålen, som man tycker är viktigt.
Reporter: – Du pratade ju om att du hade foton från när de byggde ifall du kan hitta dem.
Kåre Santesson: – Möjligen i den här. Nu ska vi se, oj!
Reporter: – Är det tidningsurklipp på marinan eller?
Kåre Santesson: – Ja det är, om ja!
Reporter: – Ja.
Kåre Santesson: – Det har jag massor här ser du.
Reporter: – Ja.
Kåre Santesson: – Det här är en låda med det.
När vi går igenom de gamla urklippen om marinan står det klart att historien nu upprepar sig – på flera sätt. Redan från början var alltihop ett gigantiskt svartbygge som man så småningom gjorde lagligt genom att helt enkelt skapa en detaljplan där marinan ritades in. I en tidningsartikel från 70-talet anklagas dåvarande stadsarkitekt för att särbehandla grevefamiljen på grund av privata bindningar. Men han förnekar detta i artikeln och det hela verkar rinna ut i sanden… Inga beslut togs tillbaka, inget behövde rivas och den svartbyggda marinan blev kvar.
Och under årens lopp har den alltså vuxit med kommunens goda minne, faktum är att man gång på gång beviljar bygglov som helt verkar bortse från alla intentioner och bestämmelser.
Jan Olov Sundström var ordförande i byggnadsnämnden då inte mindre än sex olika bygglov eller dispens-beslut gavs för Säbyviken. Samtliga positiva för grevefamiljen och alla utom ett, emot detaljplanen.
Men historien upprepar sig alltså nu när kommunen återigen försöker göra en ny detaljplan där man kan rita in svartbygget och på så sätt göra det lagligt.
Hampe Klein: – Ja. Vi har ett planarbete på gång, och är det så att planen vinner laga kraft i enlighet med det förslag...
Reporter: – Jo, men man får ju inte ta hänsyn till det. Det står ju här. Du får inte ta hänsyn till det.
Hampe Klein: – Men byggnaderna står där idag
Reporter: – Ja, och det får du inte ta hänsyn till.
Hampe Klein: – Nej. men om vi lägger ett rivningsföreläggande, och sen om ett halvår är de planenliga.
Reporter: – Men du får inte ta hänsyn till det.
Hampe Klein: – Det är Länsstyrelsens skrivning ja.
Reporter: – Men har de fel? Har Länsstyrelsen fel?
Hampe Klein: – Nej men, läs det en gång till.
Reporter: – Pågående planarbete och framtida planändringar får inte tas till intäkt för att medge bygglov som inte är tillåtet enligt gällande plan eller i planlöst tillstånd.
Hampe Klein: – Mm, och det var alltså när man tog beslutet.
Reporter: – Nej.
Hampe Klein: – Jo.
Reporter: – Det var efter beslutet var taget.
Hampe Klein: – Ja, efter beslutet är taget så säger Länsstyrelsen att, nej vi tycker inte man ska få bygglov för tillbyggnad.
Reporter: – Det är ju, det gäller ju inte längre.
Hampe Klein: – Nej precis.
Reporter: – Det är ju upphävt.
Hampe Klein: – Ja, de har inte tillstånd.
Reporter: – Varför följer ni, varför följer ni inte lagen?
Hampe Klein: – Vi har inte sagt att vi inte ska följa lagen.
Reporter: – Ni bara vill inte göra det nu?
Hampe Klein: – Helt rätt. Är det så att det inte. Jag förstår inte vad du tycker är konstigt med det här.
Det nya detaljplanearbetet han hänvisar till här ska ha satts igång efter att grevefamiljen själv muntligen begärt detta. Men exakt när det skulle ha hänt eller hur det skedde vet man inte på kommunen. Och vem som ska ha tagit emot denna muntliga begäran kan man inte heller svara på. All skriftlig information kring detta saknas.
Men däremot hittar vi från ett möte de höll med Jan Olov Sundström och några kommuntjänstemän.
Där framgår det tydligt att kommunen ska kräva att grevefamiljen river den tillbyggda båthallen när och om överklagandet vinner laga kraft vilket det ju gjorde för snart två år sedan.
Hampe Klein: – Beslut om föreläggande. Och det beslutet vi har gjort nu är att vi avvaktar.
Reporter: – Nej, nej, nej. Beslut om föreläggande av rivning står det.
Hampe Klein: – Beslut om föreläggande om rivning. Och det beslutet vi har fattat är att vi avvaktar.
Reporter: – Att ni inte ska göra det.
Hampe Klein: – Vi säger att vi avvaktar den detaljplanläggningen som pågår.
Reporter: – Men varför är det, varför gör byggnadsnämnden Österåkers kommun allt för att det här svartbygget ska vara ok? Varför?
Hampe Klein: – Nä, det är din tolkning av det hela. Vi konstaterar att det finns en byggnad på plats som inte har ett giltigt bygglov till del och det saknas strandskyddsdispens. Men i förhållande till den detaljplanearbete som pågår så är det på det sättet att vinner den laga kraft så är den planenlig. Är det så att den inte vinner laga kraft, ja men då får vi vidta åtgärder.
Reporter: – Och det är det länsstyrelsen skriver här, att så får man inte göra.
Hampe Klein: – Ja.
Reporter: – De skriver så här, länsstyrelsen: ”Det är väsentligt att myndighetsutövning sker i enlighet med lagar och förordningar och att alla medborgare behandlas lika.”
Hampe Klein: – Ja, det tycker jag är jättebra.
Reporter: – Vad tror du de menar med det?
Hampe Klein: – Tja det vet jag inte men vi delar den uppfattningen. Vi behandlar inte medborgare olika i kommunen.
Reporter: – Alla, alla behandlas lika?
Hampe Klein: – Ja.
Reporter: – Så vem som helst kan smälla upp ett svartbygge och slippa rivningsföreläggande, är det så?
Hampe Klein: – Nej. Nu drar du lite konstiga slutsatser tycker jag.
Efter intervjun återkommer Hampe Klein i ett mejl och skriver att han uttryckte sig felaktigt och inte tycker att det är ett svartbygge då det är uppfört enligt givet bygglov. Han skriver också att det hade varit logiskt att tillfråga grannarna.
Kommunens beslut att tillsvidare inte göra något med svartbygget annat än att försöka ändra i detaljplanen JO-anmäldes av Naturskyddsföreningen men JO ser ingen anledning till åtgärd eller uttalande.
Gustav Eurén: – Vi har Högsta Förvaltningsdomstolen som har sagt sitt om, om bygglovsfrågan. Vi har Mark- och Miljööverdomstolen som har fastställt Mark- och Miljödomstolens domslut. Och upphävt strandskyddsdispensen. Och trots det så, så gör kommunen ingenting och... det är helt absurt.
Kåre Santesson: – Rent formellt är det väl så att de förhalar och förhalar och förhalar ett rivningsföreläggande, men det som antagligen skulle ha utfällts om det hade varit någon annan människa. Det kan jag ju inte så att säga påstå, men det verkar ju så. Det finns ingen annan förklaring.
Slottet Rydboholm har gamla anor. Gustav Wasa själv var skriven och bodde här under en tid. Sture- och Braheätten har bott här, släkten von Essen och nu genom giftermål Gustaf Douglas med familj. Det här är också adressen till Carl Douglas bolag Wasatornet, som förvaltar marinan.
Grevefamiljen förekommer sällan i media även om Carl har varit med i TV några gånger med anledning av olika vrakfynd han varit med och gjort. Men nu är det radiotystnad som gäller. Jag har sökt både honom och vd:n på hans bolag men hittills utan resultat. Den här dagen ska vd:n vara på plats och jag ser att det är någon inne på godskontoret men ingen öppnar och när jag ringer når jag bara telefonsvarare.
Reporter: – Ja hej det här är Sophia Djiobaridis Uppdrag granskning igen. Jag står utanför kontoret här nu och jag ser ju att du finns här eftersom din bil står precis parkerad här utanför.
Varför denna strävan och önskan från kommunen att det ska bli, som Kåre Santesson uttrycker det, ”som slottet vill”
Jag förstår inte.
Finns det en helt naturlig förklaring?
Handlar det bara om hävd och gammal vana eller om att det helt enkelt är praktiskt att låta grevesonen få som han vill med sitt nästa femhundra kvadratmeter stora båtgarage med brygga och taggtråds-stängsel runt om. För grevefamiljens ansenliga markinnehav betyder att kommunen fortfarande behöver Slottets tillåtelse då och då när en väg ska dras, en skylt sättas upp eller en cykelparkering anläggas.
Kenneth Noaksson: – Hej får jag ställa en fråga till dig. Vem är det som verkligen bestämmer i den här kommunen?
Kenneth Noaksson: – Jag tror det är rika markägare
Reporter: – Det tror du?
Kenneth Noaksson: – Ja, faktiskt. Nu har inte jag bott här så länge men det är de som bestämmer lite tror jag i alla fall, känns så.
Berit Nyman: – Rika markägare och kommunens politiker. De är mycket nära kopplade till varandra och det är, det är väldigt, väldigt, insnärjt i ett litet gäng moderater.
Reporter: – Är det så?
Berit Nyman: – Ja oja!
Reporter: – Är det allmänt känt?
Berit Nyman: – Ja till exempel en kvinna som förut har varit kommunalråd som är moderat och som ställde till med en avskedsfest för sig själv för jag kommer inte ihåg för hur många hundra tusen och ett porträtt för 30 000 som skulle målas av henne och, men nu är hon ju kommunfullmäktiges ordförande sen ett par år så hon ska väl avtackas där också. Så det blir väl en brakfest till.
Reporter: – Så hon slutade aldrig egentligen menar du?
Berit Nyman: – Nä nä.
Jan Olov Sundströms fru, det förra kommunalrådet Ingela Gardner Sundström är alltså den som för några år sedan avtackades för omkring en kvarts miljon av skattebetalarnas pengar. Men festen som anordnades av hennes efterträdare betydde inte hon lämnade politiken. Nu är hon istället ordförande i kommunfullmäktige. Och maken är sen 2012 inte längre kvar i byggnadsnämnden. Det innebär så klart att deras politiska makt minskat avsevärt sen dess men invånarna i Österåker har inte glömt.
ur SVTs regionala nyheter ABC
Speaker: – Avskedsfesten för österåkers förra kommunalråd kostade kommunen över en kvarts miljon. Efter månader av protester från både allmänheten och opposition i österåkers kommun så backar nu moderaterna. Ordförande i samhällsbyggnadsnämnden som kommer att femdubbla sitt arvode är gift med Ingela Gardner Sundström som varit kommunalråd i många år. Vi har försökt göra en värdering av den tid som ordförandena ska lägga ner i de olika verksamheterna och utifrån det har förslaget kommit fram.
Fred Adolfsson: – Där är ju verkligen toppstyrt och man, jag tycker att man ser om sitt eget hus först.
Reporter: – Är det så du upplever det?
Fred Adolfsson: – Så upplever jag det många gånger här alltså, det gör jag.
Reporter: – Det här porträttet som hon lät måla var det skattebetalarna som fick betala det alltså?
Berit Nyman: – Ja då när det beställdes i alla fall, men sen så fick hon väl backa på något sätt eller de kunde släta över det. Det är väl så det funkar då orkar man inte följa med, man blir ju så trött på.
Reporter: – Men jag kanske ska ta på mig och kontrollera vad som hände med det där porträttet då?
Berit Nyman: – Ja gör det!
Reporter: – Hej Sophia heter jag, jag kommer från SVT Uppdrag granskning. Jag har hört talas om ett porträtt på den förra kommunstyrelseordföranden... som det blev ett debacle med.
Du har aldrig sett den?
Receptionist: – Jag har aldrig sett den, jag vet inte, alltså jag vet att den är gjord.
Reporter: – Ni har hört talas om den?
Receptionist: – Ja ja men jag har inte sett den själv och jag vet inte vart den hänger i dag men jag vet att den är gjord.
Reporter: – Finns det någon på kommunen som skulle kunna svara på det?
Receptionist: – Jag kan gå upp och kolla om det är någon där uppe istället.
Receptionist 2: – Ja gör det.
Reporter: – Toppen. Jättesnällt tack.
Helena Cronberg: – Helena Cronberg heter jag
Reporter: – Hej Sophia Djiobaridis, hej Uppdrag granskning SVT.
Helena Cronberg: – Ja jag är kommunikationschef.
Reporter: – Ja.
Helena Cronberg: – I kommunen.
Reporter: – Ja.
Helena Cronberg: – Ja det här har jag fått reda på. Vi har en kultursekreterare hon är konstansvarig och vi ska ha ett konstförråd, så att porträttet borde finnas där men hon har gått för dagen.
Alla verkar ha hört talas om det där porträttet men ingen av dem vi frågar har sett det och jag får ge upp för dagen men gör ett nytt försök morgonen efter.
Receptionist: – Då kan du skriva här. Hade du bokat tid med henne?
Reporter: – Nä, nej, nej jag söker henne.
Reporter: – Inget svar sa du det?
Receptionist: – Nej
Reporter: – Och inget meddelande?
Receptionist: – Nä, åter klockan tio.
Reporter: – Åter klockan tio båda två
Receptionist: – Jepp.
Reporter: – Alright, happ men då så då får jag vänta. Tack.
Helena Cronberg: – Du ville träffas?
Reporter: – Nej, jag vet inte, du minns att du pratade med mig igår?
Helena Cronberg: – Absolut, absolut men jag tänkte ni ville ju se tavlan eller hur?
Reporter: – Ja?
Helena Cronberg: – Precis så jag tänkte jag försöker ordna det så om du kan ge dig till tåls ett litet tag till ehhh så ska jag försöka se till och ordna det även om hon inte är här idag då.
Reporter: – Men var är tavlan är ju fortfarande frågan?
Helena Cronberg: – Jag har fått bekräftat att den är i det här konstförrådet då
Reporter: – Jag fortsätter och väntar då
Helena Cronberg: – Ja, men absolut så försöker jag ringa runt här så då och få tag på rätt folk.
Reporter: – Ja, jag väntar här
Helena Cronberg: – Ja okej, vi ses.
I väntan på att få reda på vad som hänt med den där oljemålningen letar jag vidare efter ledtrådar kring byggnadsnämnden och marinan. Och på Facebook hittar jag en lång konversation i ämnet mellan en miljöpartist och en moderat ledamot i byggnadsnämnden som bl. a skriver så här:
Vill du ha en match mot Douglas och hans miljarder får du ta den direkt med honom, Jonas. Det är meningslöst att du försöker få kommunen att göra jobbet åt dig.
Viking Skeeborg: – Med det så menar jag att, att det Jonas Jonsson och jag har debatterat det är ju det att han har den uppfattningen att vi har gått Gustaf Douglas ärenden, därför att han är så stor och stark och modig och har så mycket pengar. Och det har ju aldrig varit med i min tankevärld.
Reporter: – Men jag kan inte annat än att tolka det som att kommunen inte är beredd att ta en strid med någon som är så mäktig, som har så många miljarder.
Viking Skeeborg: – Men då får, jaja, jaja men det är ju jättebra för din granskning att du tolkar det på det sättet. Men det är inte avsikten. Det är inte avsikten att kleta ner Österåkers kommun med det uttalandet, utan det är ju ett debattinlägg mellan Jonas Jonson och mig. Varför använder du det så?
Reporter: – Nej jag tyckte att det...
Viking Skeeborg: – Det finns väl ingen anledning.
Reporter: – Nej, men jag tyckte att det var ett anmärkningsvärt uttalande från en politiker som sitter i byggnadsnämnden.
Viking Skeeborg: – Då får ju du leta i de här trådarna på nytt så får du väl se om Jonas Jonson tidigare har uttryckt sig om familjen Douglas rikedom.
Några dagar senare får jag kontakt med Jonas Jonsson. Det visar sig att han under en period satt som ersättare i byggnadsnämnden samtidigt med Jan Olov Sundström.
Jonas Jonsson: – Jag tror ju absolut att det finns relationer mellan exploatören i det här fallet och ledande politiker i den här kommunen. Det är jag helt övertygad om.
Och jag tror att Viking i det här fallet menade att du har en mäktig motståndare om du tänker försöka stoppa det här projektet.
Reporter: – Um um.
Jonas Jonsson: – Och de här lojaliteterna är svåra att säga exakt vad hur omfattande de är. Man vill lägga en detaljplan över denna båthall, denna svartbyggda båthall, så att de här tidigare misstagen då kan sopas under mattan. Kommunen har ju alltså i flera år backat upp detta projekt trots en omfattande kritik under lång tid. Och det har förvånat mig att vissa tjänstemän och flera ledande politiker då verkar helt besatta av att den här detaljplanen ska komma till stånd.
Detaljplanen som ska komma till stånd är alltså den som man nu jobbar med och som ännu en gång kommer göra ett svartbygge i Säbyviken lagligt. Och när vi går igenom handlingarna visar det sig att det är kommunstyrelsen med Ingela Gardner Sundström i spetsen som ger sin makes nämnd i uppdrag att göra det nya detaljplaneförslaget. Och på så sätt ritas grevesonens svartbygge in under överseende av Jan Olov Sundström, skickas tillbaka till kommunstyrelsen och föreslås blir lagligt.
Jonas Jonsson: – Ja, jag tycker i hög grad att kommunens byggnadsnämnd historiskt sett, och samhällsbyggnadsnämnden har gått Douglas ärenden, det är inget snack om saken.
Jag upplevde att jag var ett problem i den nämnden genom de frågor jag ställde, man skulle klubba det beslut som låg på bordet så fort som möjligt. Och ibland så fick vi till och med in handlingar under sittande möte då, som vi förväntades ta ställning till då.
Är Österåker bara en pragmatisk kommun som tar snabba beslut, kanske rent av hjälpsam? Behandlas alla lika?
I flera övergripande beslut så som strandskyddsdispens och detaljplaneläggning har oppositionen i kommunen röstat mot majoriteten. Men i enskilda bygglovsbeslut vi tittat på verkar alla varit eniga.
Vi går igenom andra ärenden från den här tiden, och hittar ett som rör en reklamskylt. Den står utefter vägen mot Åkersberga och sattes upp 1998 då Tage Lundberg ville driva lokalpolitisk kampanj för moderaterna. Då hade ingen något att klaga på men sen, drygt tio år senare när Tage använde sin skylt till en kampanj mot de ledande moderatpolitikerna med Ingela Gardner Sundström i spetsen tog det stopp...
Tage Lundberg: – Ha, ha! Det sprack, då blev det plötsligt olämpligt. Så att
Reporter: – Vad hände då?
Tage Lundberg: – Ja, plötsligt så ansågs ju skylten vara ful.
Reporter: – Ja ha.
Tage Lundberg: – Och störande i landskapsbilden så blev jag då som ägare av skylten beskylld för att inte ha tillstånd och så begärdes det att den skulle tas bort alltså.
Tage Lundberg vänder sig då till Länsstyrelsen och får tillstånd för att ha skylten, något Jan Olov Sundström vägrar acceptera.
Tage Lundberg: – Byggnadsnämnden blev ju mycket besvärad av det här så de överklagade mitt tillstånd med det samma.
Reporter: – De överklagade att du hade fått det här tillståndet av Länsstyrelsen?
Tage Lundberg: – Ja just det. Ja då överklagades det i Länsrätten och Länsrätten gav ju mig rätt att ha skylten så att byggnadsnämnden drog sig ur det här med svansen mellan benen.
Faktum är att Ingela Gardner Sundström själv synts på skylten några år tidigare då moderaterna bedrev valkampanj.
Tage Lundberg: – Hennes man var ju ordförande i byggnadsnämnden på den tiden och sen när det var lite tjafs om Ingela skulle vara kvar eller inte och hon stod på skylten då. Då överklagade ju hennes man skylten och sagt den var ful och störde landskapet. Ha, ha och jag.
Reporter: – Samma skylt som hans fru använde till…
Tage Lundberg: – Ja, ja visst och då, jag gjorde mig lite ovän då med honom kanske tillfälligt.
Tage Lundberg: – Det där har de glömt och det är mina mycket goda vänner i kommunen så.
Reporter: – Maken Sundström, var det han som personligen drev detta menar du eller?
Tage Lundberg: – Det började med att han personligen överklagade men det gjorde han på delegation som han sa men sen bestämde byggnadsnämnden att hålla med honom då. Ingen vågar ju gå emot byggnadsnämndens ordförande nämligen.
Reporter: – Är det så, är det så?
Tage Lundberg: – Ja ja..
En politiker som å ena sidan överklagar att en reklamskylt utefter en väg har tillstånd att stå där, därför att han menar att den är ful och ska bort. Och å andra sidan under samma period, föreslår och röstar ja, till att en 276 kvadratmeter stor tillbyggnad på ett privat båtgarage ska få byggas på ett strandskyddat grönområde.
Jag får fortsatt ingen kontakt med Jan-Olov Sundström, inte heller när jag vill fråga om Tage Lundbergs skylt, men hans fru Ingela Gardner Sundström går slutligen med på att träffa mig. Och nu har jag en hel del jag vill ha svar på för under tiden vi jobbat med det här reportaget har vi fått nya tips om paret Sundström som kan ställa historien om det svartbyggda båtgaraget i ett helt nytt ljus...
Reporter: – Du jag har sökt din make i flera omgångar här och han skulle ringt upp mig igår och han ringde aldrig. Vet du vad som har... vet du varför, har ni pratat om det, varför han inte ringer upp?
Ingela Gardner Sundström: – Nä alltså, det vet jag inte.
Reporter: – Nä jag får fortsätta att söka honom då.
Ingela Gardner Sundström: – Ja det får du göra.
Reporter: – Det här med att din man satt i byggnadsnämnden då i flera år samtidigt som du var kommunstyrelsens ordförande. Tyckte du aldrig att det var ett problem, alltså rent jävsmässigt?
Ingela Gardner Sundström: – Nej just i och med att det var bygglovsfrågor, det var ju aldrig någonting som vi diskuterade. Det diskuterades bygglovsfrågor diskuterades i byggnadsnämnden och ingen annanstans. Vi hade ingen som helst anledning att diskutera det, varför skulle vi göra det? Jag hade väl ingenting att tillföra i några sådana funderingar?
Ingela Gardner Sundström: – Jag tycker att man ska kunna använda duktiga personer till de uppdrag som de är lämpade för. Oavsett. Vi har flera familjerelationer i kommunen, om du undrar över det.
Reporter: – Du vi har ju fått en hel del tips från invånarna här i Österåker och väldigt många handlar om det här porträttet som du beställde. Varför beställde du ett oljemålningsporträtt på dig själv?
Ingela Gardner Sundström: – Det var såhär att jag har faktiskt i flera år, och sen vi kom till det här huset funderat över att vi skulle hitta nåt sätt som man gör i andra kommuner att ta fram porträtt på fullmäktigeordföranden...
Ingela Gardner Sundström: – ... för att hänga i den här korridoren när vi diskuterade det här så var det någon som sa, men vi har ju ett kommunstyrelserum också, vi borde kanske göra samma sak på kommunstyrelseordförandena. Och dumt nog så sa jag ja till att göra ett porträtt, och det var ju naturligtvis inte alls särskilt smart. Jag borde ju, jag borde ha tagit upp det och, och liksom tagit fram ett beslut helt enkelt om att det var det här vi skulle göra, men jag förstår att det sticker i ögonen och det är väl inte det bästa beslutet som jag har varit med och fattat.
Reporter: – Vet du vart porträttet finns idag?
Ingela Gardner Sundström: – I ett förråd tror jag.
Helena Cronberg: – Hej jag har lyckats få fram tavlan. Det var ju därför ni var här tänker jag att ni ville se tavlan.
Och det verkar som att Ingela Gardner Sundström har rätt för tillslut kommer tavlan fram. Den lär aldrig ha varit upphängd utan ska ha förvarats i ett låst förråd de senaste fyra, fem åren, det är svårt att se på vilket sätt de drygt 30 000 skattekronorna gynnat Österåkers kommuninvånare.
Reporter: – Du har inte funderat på att köpa loss det och hänga upp det hemma hos dig själv istället så kanske det blir slutpratat.
Ingela Gardner Sundström: – Jo, jag tog upp den frågan med kansliet i ehh före valet, då sa vi att vi återkommer efter valet.
Reporter: – Köper du till inköpspris då?
Ingela Gardner Sundström: – Det är klart.
Men tillbaka till båthallen som ju kommunen nu febrilt jobbar med att i efterhand göra laglig. För historien om svartbygget har ytterligare en dimension.
Sedan början av 2000-talet driver paret Sundström en egen friskoleverksamhet vid sidan av sitt politiska engagemang. Verksamheten ligger i Rydbo dvs. i samma område som slottet, och består av två aktiebolag. Det ena är själva friskolan som paret äger till närmare 80 procent. Och det andra är ett förvaltningsbolag som helt ägs av makarna Sundström och vars enda uppgift verkar vara att hyra ut skolbyggnaden till det första bolaget.
Reporter: – Den här friskolan som ni startade, i början på 2000-talet. Då var ni i den kommunala skolans lokaler, varför det?
Ingela Gardner Sundström: – Ja i den lilla kommundel där vi startade skolan så finns det inga lokaler, det är bara villor som finns runtikring och lite radhus. Så vi hade inget alternativ helt enkelt och då frågade vi kommunen om vi fick hyra ett klassrum där och sen hade vi vuxit ur den helt enkelt och då flyttade vi därifrån.
Reporter: – Och då byggde ni eget?
Ingela Gardner Sundström: – Vi var tvungna. Kommunen ville inte bygga och inte det kommunala bostadsbolaget heller.
Reporter: – Nej, hur finansierade ni det?
Ingela Gardner Sundström: – Ja, haha, det tog väldigt lång tid, det tog ett år att finansiera det faktiskt, men vi fick ett banklån för att kunna göra det här.
Skolhuset står klart november 2002 och två månader senare blir Ingela Gardner Sundström nytt kommunalråd i Österåker samtidigt som hennes make intar ordförandeposten i byggnadsnämnden. Och det är när vi börjar granska de här bolagen som vi inser att hela historien kan vara betydligt mer intressant än vi först kunde tro.
Det handlar om en liten detalj i årsredovisningarna i parets förvaltningsbolag.
Det står att man de första åren har ett , det vill säga, någon form av lån med ett skuldebrev och jag undrar var de pengarna kommer ifrån.
Reporter: – Du ehh, du sa där att ni fick ett banklån, var det bara via banklån ni finansierade erat, det här bygget?
Ingela Gardner Sundström: – Vi hade, vi var tvungna också att göra en, en, vad heter det, en inteckning i vårt eget hus. För att vi skulle, för att vi skulle få lov till det här och vi också tvungna att ha ett större aktiekapital än normalt.
Reporter: – Och det kapitalet hämtade ni...?
Ingela Gardner Sundström: – Ja vi har ju, vi äger ju ett hus, en villa som vi bor i.
Reporter: – Ja, ja men det var bara från inte. Det är bara banklån och inteckning på erat eget hus alltså?
Ingela Gardner Sundström: – Vi har ett lån från en privatperson också.
Reporter: – Vem var det?
Ingela Gardner Sundström: – Jag vet inte om den personen vill att vi uppger det här för det är en relation mellan oss.
Reporter: – Jag har ju information om att den personen är i grevefamiljen.
Reporter: – Stämmer det?
Ingela Gardner Sundström: – Det finns en person i den familjen som har lånat oss pengar, ja.
Reporter: – Skulle man då kunna säga att ni på något sätt befinner er i en beroendeställning till den personen eller till grevefamiljen?
Ingela Gardner Sundström: – Nej därför att det lånet har vi fått på, på villkor som tecknades innan jag, innan vi var tillbaka i politiken överhuvudtaget, så att och det löper och går bara. Vi har aldrig någonsin blandat ihop de här sakerna med varandra.
Reporter: – Fast man kan ju naturligtvis säga upp ett lån om man vill det.
Ingela Gardner Sundström: – Ja det kanske man kan, men det har aldrig föresvävat mig.
Under alla år vid makten har makarna Sundström hemlighållit det privata lånet och så vitt jag kan se aldrig anmält jäv då beslut som rör grevefamiljen kommit upp.
Att lånet tecknades innan paret var tillbaka i politiken stämmer inte. För 2002 satt fru Sundström i fullmäktige och var själv till och med ordförande i byggnadsnämnden under några månader innan hon lämnar över klubban till sin make.
Och samtliga, för grevefamiljen positiva beslut som fattats under Jan Olov Sundströms klubba i byggnadsnämnden och som han har föreslagit och också röstat ja till, har fattats samtidigt som han och hans fru är skyldig Grevefamiljen pengar. Jag gör ännu ett försök att få tag på Jan Olov Sundström.
Jan Olov Sundström: – Sundström
Reporter: – Ja hej det här är Sophia Djiobaridis Uppdrag Granskning
Jan Olov Sundström: – Hej.
Reporter: – Hej, du skulle ringa upp mig och det gjorde du aldrig och...
Jan Olov Sundström: – Du, du sluta nu, du har redan talat med min hustru idag, hon har bett dig att inte ringa sen tänker inte jag prata med dig okey hej då.
Reporter: – Men jag vill boka en intervju med dig.
Jan Olov Sundström: – Jag vill inte ha intervju med dig över huvud taget.
Reporter: – Men det här, det handlar ju om politiska beslut som du har tagit som, som...
Jan Olov Sundström: – Vi har redan pratat om det goodbye, hej då!
Reporter: – Men du.
Jan Olov Sundström skriver senare till kommungranskarna att han personligen överklagade Tage Lundbergs reklamskylt för att hinna innan överklagandetiden gick ut, och att det gällde fler skyltar än Tages. Dåvarande byggnadsnämnd var överens också om bygglovet för tillbyggnaden på båtgaraget då nämnden tolkade kartan som att strandskyddet upphävts. Och vad gäller kopplingarna till grevefamiljen hänvisar han till intervjun med hans fru.
Och makarna Sundströms privata lån från grevefamiljen är besvärande men det stannar inte där, för det finns ytterligare en notering i årsredovisningarna som jag inte riktigt kan släppa.
”Marken är arrenderad” står det. Kan det finnas ännu en privat relation mellan grevefamiljen och makarna Sundström?
Från Lantmäteriet kommer svaret. Marken som skolhuset byggdes på ägs av
Ingela Gardner Sundström: – Den arrenderar vi av familjen också, eftersom de är de enda som äger mark som är obebyggd.
Reporter: – Men så att, för att klarlägga då, först har eh, grevefamiljen lånat er pengar, och sen så bygger ni på grevefamiljens mark och arrenderar marken.
Ingela Gardner Sundström: – På ett 25-åringt avtal.
Reporter: – Men du tycker inte att ni är i beroendeställning till dem?
Ingela Gardner Sundström: – Jag har aldrig upplevt det på det viset faktiskt, det kanske låter jättekonstigt men det här är ett helt, en helt affärsmässig relation.
Reporter: – Men... jag har själv ingen relation till någon rik grevefamilj eller liknande. Min fråga är bara, hur går det då till? När, när du som politiker i kommunen... alltså ringer du greven och säger, skulle ni kunna låna mig lite pengar, jag vill starta en skola?
Ingela Gardner Sundström: – Nä så var det inte utan klart att jag tog kontakt med familjen för att höra om vi kunde få köpa mark av dem. Och det ville de inte, men de sa att de kunde vara beredda att arrendera ut mark åt oss. Sen har den person i familjen som har lånat oss pengar varit väldigt intresserad av att det kom till just en Montessoriskola för det är det, det handlar om. Det fanns inte i den kommundelen tidigare, och hjälpte oss att komma igång.
Reporter: – Känner du själv någon i grevefamiljen mer personligt på något sätt?
Ingela Gardner Sundström: – Nej det gör jag inte. Jag känner dem yrkesmässigt.
Reporter: – Enbart yrkesmässigt?
Ingela Gardner Sundström: – Ja.
Reporter: – Ja, förutom det här lånet då.
Ingela Gardner Sundström: – Ja men det, eftersom vi träffades ju aldrig...
Reporter: – Jag uppfattade det som att det inte handlade om ditt yrke, din yrkesposition, när du fick lånet?
Ingela Gardner Sundström: – Det handlade om att den personen ville stödja tillkomsten av en Montessoriskola och vi hjälpte till med det.
Den nya skolbyggnaden står klar 2002 och idag är friskolan populär.
Den verkar dessutom varit lönsam för makarna Sundström. Hyran som deras ena bolag tar ut av deras andra bolag ligger nu på nära två miljoner kronor om året. Men vartenda öre kommer från kommuninvånarnas skattepengar i form av en så kallad lokalpeng.
Och deras förvaltningsbolag verkar välmående – inte minst tack vare grevefamiljen...
Reporter: – Det där arrendet, vad får ni betala?
Ingela Gardner Sundström: – Vi betalar ett marknadsmässigt arrende med en rabatt, så länge det är skolverksamhet på tomten.
R: Um och vad är arrendet och vad är rabatten?
Ingela Gardner Sundström: – Arrendet ligger nog någonstans kring 20 000 skulle jag tänkta, och jag skulle, och rabatten är... ja vad kan det vara... jag tror att om vi skulle arrendera om vi hade varit ett vanligt kommersiellt företag, så hade det kanske kostat 200 000 att arrendera den markbiten.
Reporter: – Och nu betalar ni?
Ingela Gardner Sundström: – Tjugo...
Reporter: – Tjugotusen. Det är en rejäl rabatt? Och du tycker fortfarande att ni inte är i någon som helst beroendeställning till grevefamiljen?
Ingela Gardner Sundström: – Nä. Inte därför att vi har ett avtal som är tecknat, som arrendator har man väldigt starka skyddsmekanismer mot uppsägning.
Reporter: – Och tacksamhetsskuld?
Ingela Gardner Sundström: – Jag känner ingen sådan faktiskt. Det är ett rent affärsmässig, en rent affärsmässig relation med ränta på lånet och så som vi betalar så att jag ser inte det så.
Reporter: – Kan du förstå om någon annan ser det så?
Ingela Gardner Sundström: – Det finns säkert många som kan se både det ena och det andra kan jag tänka mig, men jag vet ju hur det är och jag vet att vi har inte utöver detta någon privat relation, om det var så att vi var umgängesvänner eller så... det är en väldig skillnad.
Reporter: – Men privat relation, först tar ni ett lån för att överhuvudtaget kunna bedriva eran verksamhet, sen har ni ett arrende, där ni bygger ehh som alltså ägs av grevefamiljen, och dessutom betalar ni extremt lite för det här arrendet i förhållande till vad det normala marknadsvärdet är. Och så sitter exempelvis din man och ger helt enkelt otillåtna bygglov till, till grevefamiljen.
Ingela Gardner Sundström: – Det kan jag inte kommentera för jag utgår från att de har givit bygglov på de underlag som de har haft och att det har varit korrekt att göra det.
Reporter: – Jag letar efter Car Douglas, är han här idag?
Kranförare: – Nej han är sällan här.
Reporter: – Jasså, det är sällan.
Kranförare: – Ja.
Reporter: – Vet du vart jag kan hitta honom, jag har försökt nå honom via telefon nämligen och det går inte...
Kranförare: – Inte idag... det vet jag inte
Reporter: – Nä.
Jag vill fråga Carl Douglas om de 180 000 kronorna i rabatt som han årligen ger till makarna Sundström. Vad det innebär och vad han förväntar sig att få tillbaka. Men den enda gången jag får prata med honom är det här telefonsamtalet till hans mobil.
Carl Douglas: – Yes.
Reporter: – Är det Carl Douglas?
Carl Douglas: – Ja.
Reporter: – Hej mitt namn är Sophia Djiobaridis, jag ringar från uppdrag granskning Sveriges television. Jag skulle gärna vilja boka en tid med dig för intervju
Reporter: – Du sa ju att du och grevefamiljen hade ett antal affärsmässiga relationer.
Ingela Gardner Sundström: – Nej jag sa att den relation vi har är rent affärsmässig.
Reporter: – Ja och jag kan ju se på vilket sätt, det är bra för dig och din make, men min fråga är, på vilket sätt är den relationen bra för grevefamiljen?
Ingela Gardner Sundström: – Vi har överhuvudtaget aldrig vid de tillfällen då vi har träffats och pratat om kommunens utveckling någonsin berört våra privata förhållanden, aldrig någonsin.
Reporter: – Men vad tjänar de på era privata förhållanden då?
Ingela Gardner Sundström: – Ingenting så vitt jag vet.
Reporter: – Men varför skulle de ha en affärsmässig relation med er om de ingenting alls tjänar på det?
Ingela Gardner Sundström: – Därför att de tyckte det var en bra verksamhet att sätta igång i den kommundelen.
Carl Douglas hör så småningom av sig till Uppdrag granskning via mail och svarar där på mina frågor att han alltid sökt och fått de tillstånd som han behöver från kommunen, att han självklart följer lagen och kommer att följa eventuella nya myndighetsbeslut. Och han skriver att arrenderabatt ofta förekommer i stora markavtal och att han inte fått något i utbyte.
Och Ingela Gardner Sundström skriver efter intervjun att han behandlats på samma sätt som vilken markägare som helst som velat utveckla sin mark.
Gustav Eurén: – Det här är ju vägs ände och nu står båthallarna där och de ser ut att stå kvar så länge kommunen inte gör någonting. Och jag tror inte att kommunen kommer att göra någonting.
Reporter: – Vad tänker du om den här likhetsprincipen som ju är så viktig inom kommunen egentligen?
Gustav Eurén: – Ja här pratar vi då om att en privatperson har får bygga en, en privat båthall på 500, ja nästan 500 kvadratmeter insprängd i ett strandskyddat område, detaljplanelagt som ett grönområde. Det är ju klart att mer i strid med likhetsprincipen tror jag inte att man kan komma faktiskt.
Kåre Santesson: – Jag inbillar mig inte att de kommer riva någonting eller så, det här är alltså staket runt det som förut var grönområde va.
Kåre Santesson: – Där ska vi kunna gå. Det, det är, allemansrätten gäller där inne alltså. I helvete heller. Så att det, att det är fel, det är ingen tvekan om, men att kräva att man ska riva det tycker jag. Det är, det inbillar jag mig inte att de går med på.
Kåre Santesson: – Tyvärr.