Det har gått över tre år sedan den pojke som Uppdrag granskning träffar våldtogs av en soldat som var i Centralafrikanska republiken på uppdrag av FN. Då var pojken 13 år.
Han är fortfarande rädd och väljer därför att ses på en plats helt fri från insyn. Han är långt ifrån ensam om att bära på den här typen av minnen. Så här beskrev en då nioårig pojke, Maurice, vad som hände en kväll när de var ute och letade efter mat i mörkret.
Vittnar om övergrepp
– De frågade vad vi ville. Vi svarade att vi var hungriga. Den korta vita mannen sa att vi först måste suga på hans penis. Jag var rädd, men vi gjorde det. Efter ett tag ”kissade” han i min mun och den andra på golvet. Efteråt fick vi tre av militärens matpaket och pengar.
Elva pojkar mellan 8 och 15 år nämns i den så kallade Sangari-rapporten som skrevs sommaren 2014. Rapporten har skakat om FN av flera skäl. Inte bara för att den berättar om hur barn utsatts för sexuellt tvång, våld och hot av soldater utsända av FN. Kritik har också riktats mot att Unicef, som var med när barnen lämnade sina vittnesmål, missat att följa upp vad som hänt med barnen.
Kritiserades i utredning
I en oberoende utredning av FN:s hantering av Sangari-rapporten konstateras att hjälpen till de drabbade barnen inskränkt sig till ett två timmar långt möte med en socialsekreterare som tillsammans med en juridisk rådgivare hjälpte barnen att fylla i papper som Unicef tillhandahöll. Barnens medicinska eller säkerhetsmässiga behov bedömdes inte, skriver utredarna i rapporten.
Ett år efter att kritiken blev offentlig, hävdar Unicef att de numera har full koll på barnen.
– Vi vet var de är och följer upp dem regelbundet, på veckobasis, tillsammans med våra partners som erbjuder service och stöd till de här barnen och deras familjer, säger Aboubacry Tall, Unicefs lokala representant i Centralafrikanska republiken, till Uppdrag granskning.
”Ingen som kan hjälpa oss”
Med hänvisning till barnens privatliv vill Aboubacry Tall inte berätta var barnen som nämns i rapporten finns. Men Uppdrag granskning lyckas på egen hand få kontakt med flera av dem. De berättar att de förhördes och blev lovade hjälp. Sedan dess har ingenting hänt.
– Det finns ingen som kan hjälpa oss. Vi försöker att få ihop det på egen hand, vi diskar åt folk, vi hämtar vatten, tvättar bilar. Det är det vi levt av ända fram till nu, säger en av pojkarna.
På ett barnhem finns den allra yngste av de barn som medverkar i Sangari-rapporten. Han var bara åtta år vid tiden för övergreppen och mår än i dag så dåligt att Uppdrag granskning avstår från att intervjua honom.
Föreståndaren: ”har inte hänt”
– Han är verkligen traumatiserad. Vi har skrivit in honom i skolan men han gör inga framsteg, säger Ange Gabriel Ngassenemo som är föreståndare på barnhemmet.
Han menar att Unicefs uppgifter om att de besöker barnen varje vecka inte stämmer.
– Nej, de kommer inte hit just på grund av barnen som fallit offer för ”du vet vad”, för att se efter hur det går för dem, vad de gör och sådär, nej det har inte hänt.
Alla de pojkar som Uppdrag granskning träffat på plats i Centralafrikanska republiken nämns med namn i rapporten. För teamet tog det ett par dagar att hitta dem.
”Min personal åker ut i fält”
– Den information som jag har gör gällande att vi går igenom det här en gång i veckan, att min personal åker ut i fält för att alla barn i som finns i programmet får stöd, säger Aboubacry Tall.
Men hur kan det komma sig att jag har träffat barnen som säger att de väntar på hjälp från Unicef? Barn vars namn finns i rapporten?
– Om så är fallet skulle jag väldigt gärna vilja veta det så att vi kan korrigera det om det verkligen stämmer, säger han.