När Uppdrag granskning ringer runt till fem av landets största redaktioner är bilden glasklar: Allt oftare duckar makthavare intervjuer. På Uppdrag granskning känner vi igen bilden alltför väl.  

Har vi oss själva att skylla? Har vi, efter decennier av stenhårda intervjuer av ettriga reportrar som aldrig ger sig, försatt oss i den här sitsen på egen hand? 

Är vi för fogliga?

Det finns exempel på intervjuer som med fog kan kallas väl hårda. Dagens mediekonsumenter vill ha kontext, fördjupning och flera perspektiv. Uppdrag gransknings svar på detta behov är mer nyansrikedom, bland annat genom att försöka skildra den granskade partens syn på en fråga så ingående som möjligt. Vi ger den granskade möjlighet att förbereda sig, den får ta del av kritiken på förhand och genom intervjun ges möjligheten att föra fram sina resonemang och bästa argument. Trots det ställer allt färre upp på intervju. 

Har vi tvärtom blivit alltför lyhörda och fogliga? När makthavarna backar – hur långt är det rimligt att springa efter?  

Hade det funnits ett universalsvar vore ingen gladare än redaktionen på Uppdrag granskning. Men det är inte oss det är synd om, det är inte vi som lider av denna utveckling.  

Rätt till sina bästa argument

Resultatet är att de utsatta personerna i våra berättelser, som borde få svar, lämnas utan. Skeenden lämnas utan förklaring och makthavares beslut blir omöjliga att förstå. I slutändan handlar det om vår demokrati, där granskande journalistik fyller en viktig funktion. 

Klart är att ”strutsmetoden” sällan nämns som ett framgångskoncept i offentliga tips från krishanterare. Är det för att den inte bedöms fungera? Eller låter rekommendationerna annorlunda i slutna rum med tickande konsulttaxametrar? 

Vårt jobb, på uppdrag av tittarna, är att blottlägga missförhållanden och utkräva ansvar. Den granskade är alltid, på ett eller annat sätt, en makthavare och den ska ges möjlighet att – och kunna – förmedla sina bästa argument.