Roy Vagelos har hunnit med många möten i sitt 86-åriga liv. Vissa av dem minns han bättre än andra. Som det i början av 1980-talet, med forskare han var chef över på läkemedelsbolaget Merck, då han för första gången hörde talas om den tropiska sjukdomen flodblindhet.

– De berättade att det var en sjukdom som gjorde 18 miljoner människor blinda varje år och som drabbade över 100 miljoner människor. Och att det inte fanns något botemedel. 

Forskarna som var med på mötet, bland annat parasitexperten William Campbell, hade en idé de ville att Roy Vagelos skulle godkänna. De hade utvecklat en veterinärmedicin, Ivermectin, mot masksjukdomar hos bland annat hundar. Nu ville de prova om medlet även kunde användas för att behandla människor mot flodblindhet.

– Jag sa ja. Det var värt att prova åtminstone, säger Roy Vagelos.

Börjar med bett av knott

Flodblindhet börjar med ett bett av ett knott som bär på en parasit. Larver bildas under huden och börjar klia outhärdligt hos den som drabbats. Så småningom kan larverna ta sig in i näthinnorna och göra människor blinda.

Sjukdomen har sedan urminnes tider varit ett gissel för miljontals människor i tropiska områden i Latinamerika och Afrika, där barn som agerar ledsagare åt äldre varit en vanlig syn.

Olika försök har gjorts för att bekämpa flodblindhet, bland annat genom besprutning av de flodområden där knotten som sprider sjukdomen lever. Men det var först med Ivermectin som det stora genombrottet kom.

Roy Vagelos minns när han fick veta resultatet av den första studien där läkemedlet testats på människor och visat sig vara mycket effektivt.

– En tablett per år räckte som behandling. Det var ett fantastiskt resultat.

Reaganadministrationen sa nej

Roy Vagelos träffade Reaganadministrationen för att förmå dem att finansiera behandling av människor i utsatta områden, men fick nej. Då fattade han på eget bevåg ett beslut som handelshögskolor numera brukar lyfta fram som föregångsexempel på när företag gör gott. Han bestämde att medicinen skulle skänkas bort så länge det behövdes – vilket är ett mycket ovanligt agerande av ett läkemedelsbolag.

– Vi hade ju nästan en mirakelmedicin som skulle kunna förhindra att fattiga människor förlorade synen. Det var ett mycket enkelt beslut att fatta, säger Roy Vagelos.

Ivermectin drog in över en miljard dollar redan under sitt första år på veterinärmedicinmarknaden i USA och pengarna har fortsatt att rulla in. Frågan är om Merck kunnat skänka bort medicinen för behandling av människor annars? 

– Det spelade ingen roll, säger Roy Vagelos.

1987 började Ivermectin delas ut gratis till människor i de drabbade områdena i Latinamerika och Afrika.

I dag används medicinen i hela världen, med hög verkningsgrad och få biverkningar. Över 200 miljoner människor behandlas varje år.

Utrotas i land efter land

I Latinamerika utrotas flodblindhet nu i land efter land. Samma utveckling väntas i Afrika. Om tio år ska sjukdomen inte längre plåga mänskligheten – vilket inte hade skett utan Roy Vagelos beslut. Han hade gjort samma sak i dag, säger han, och tycker att fler läkemedelsbolag borde ta efter.

– Företag som gör medicinska upptäckter har ett ansvar inför världen. De måste få betalt för sitt arbete och kunna investera i fortsatt forskning. Regeringar måste också hjälpa till. Men vad gäller sjukdomar som drabbar människor i fattiga länder anser jag att läkemedelsbolagen bör överväga att donera åtminstone delar av sina mediciner, säger han med glittrande ögon.

– Fast jag är ju läkare och forskare i första hand, inte affärsman.

”Känns fantastiskt”

I oktober meddelade Nobelförsamlingen att årets pris i medicin delvis går till upptäckterna som ledde till medicinen Ivermectin och behandlingen av flodblindhet. En av pristagarna är William Campbell som mötte Roy Vagelos på hans kontor i början av 80-talet för att lägga fram sin tes om att medicinen borde provas på människor. När han tar emot sitt pris ur kungens hand sitter Roy Vagelos i publiken.

– Jag blev förtjust när jag hörde om Nobelpriset, säger han.

– Ingen som jobbade med läkemedlet i början anade hur betydelsefullt det skulle bli. Det känns fantastiskt.