Socialdemokraterna
Socialdemokraterna är Sverigemästare i konsten att gå i opposition mot sig själva, vilket kommer vara avgörande för att göra det ”omöjliga” och vinna regeringsmakten en tredje gång. I synnerhet när en majoritet av väljarna har en negativ syn på Sveriges utveckling. Därför kommer Socialdemokraterna inte gå till val på fyra år till, de kommer trumma in att det handlar om “fyra nya år”. Och efter skiftet på statsministerposten och Miljöpartiets exit från regeringen har förutsättningarna för den manövern ökat.
Det Magdalena Andersson (S) vill prata mindre om är splittringen i regeringsunderlaget och hur det påverkar möjligheten att förverkliga valrörelseregeringens sakpolitiska prioriteringar. Det vill säga brottsligheten kopplad till segregationen, en jobbskapande klimatomställning och löftet om att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden.
Moderaterna
Moderaterna går till val på ett relativt begränsat sakpolitiskt erbjudande som kretsar kring de frågor där det finns en samsyn till höger. Hårdare tag mot brottsligheten, ny energipolitik och en stramare invandringspolitik med skärpta krav på de som är nya i Sverige att försörja sig själva. Det är Moderaternas recept för att “få ordning på Sverige” vilket ska kontrasteras mot oenigheten på motståndarsidan.
Siktet är inställt på S-väljare som är missnöjda med sakernas tillstånd men inte så arga att de väljer SD. Väljare som kan tänka sig att byta sida för att de tröttnat på Miljöpartiet och vill “få någonting gjort” som Ulf Kristersson (M) säger. Men förutsättningarna att lyckas har försämrats med Magdalena Andersson (S) vid rodret för en enpartiregering.
Sverigedemokraterna
För första gången går SD till val som ett samarbetsparti. Det är en förändring som inte ska underskattas. Men i sak kommer SD hålla fast vid profilfrågorna invandring och brottsbekämpning med budskapet att SD är originalet och att det är genom ett samarbete med M och KD som partiet kan förverkliga sin politik.
Men trots att SD nu är insläppta i värmen till höger så kommer Jimmie Åkesson (SD) hålla fast vid att samarbetet bara är ett medel för den långsiktiga visionen att utmana Socialdemokraterna som största parti. Därför är det en lågoddsare att SD i slutändan väljer att stå utanför en eventuell M-ledd regering. Att få stort sakpolitiskt inflytande men slippa ta ansvar för helheten är mer gynnsamt för ett parti som vill fortsätta växa.
Centerpartiet
Centerpartiet går till val med en lösning på regeringsfrågan som döms ut av övriga partier. Den så kallade breda mitten, där både S och M är tänkta att ingå, är att betrakta som ett önsketänkande men det hindrar inte Annie Lööf (C) när hon vill locka väljare som efterlyser mindre käbbel och mer samarbete. Väljare som attraheras av budskapet att dagens stora strid inte står mellan vänster och höger utan mellan en bred liberalism där även socialdemokrater kan ingå, mot nationalism och högerpopulism.
Baksidan av att göra SD-motståndet till huvudnummer är att den sakpolitiska profilen blivit otydlig. Men räkna med att Centerpartiet kommer gå till val på välkända hjärtefrågor som landsbygdens villkor, småföretagande, klimat och jämställdhet.
Vänsterpartiet
Vänsterpartiets främsta sätt att växa har alltid varit att locka besvikna vänsterlutande S-väljare. Nu är siktet även inställt på manliga arbetarväljare i bruksort som gått till SD. De ska lockas med en industrioffensiv där stora statliga klimatinvesteringar ska trumfa livsstilsförändringar som att äta mindre kött och sluta flyga. Men strategin är inte riskfri för ett parti som vill behålla sitt stöd hos unga progressiva storstadsväljare som ser en radikalare klimatpolitik som avgörande för partivalet.
I regeringsfrågan är budskapet att Vänsterpartiet är beredda att kompromissa med Centerpartiet. Självklart lättare sagt än gjort för ett parti som haft sina största opinionsframgångar när de stoppat januariavtalets C-märkta reformer.
Kristdemokraterna
Som Moderaternas parhäst i en eventuell ny högerregering är regeringsfrågan oproblematisk för Kristdemokraterna. Beskedet är att varken SD eller L ska ingå i regeringen men frågan är vad Ebba Busch (KD) har att sätta emot om Ulf Kristersson (M) till sist öppnar regeringsdörren för Liberalerna.
Viktigaste sakfrågan är sjukvården och löftet om att skrota regionerna. Hur KD ska få med M på det tåget är ännu höljt i dunkel. I övrigt lägger KD precis som M krutet på de frågor där det finns en gemensam linje hos de partier som svetsas samman av viljan att byta regering. Att försöka politisera stad-land dimensionen är ytterligare en ingrediens när KD vill växa bland ”verklighetens folk” som ilsknar till över höga bränslepriser.
Liberalerna
Nyamko Sabunis (L) krisande parti har pekat ut integration och skola som sina mest prioriterade sakfrågor. Men partiet har tappat rejält i skolfrågan och när det gäller invandring/integration är det bara två procent av väljarna som tycker att L har den bästa politiken. En klar uppförsbacke alltså vilket förstärks av Sabunis jumboplacering i förtroendeligan.
Hoppet står till moderata stödröster som ska lockas med budskapet att Liberalerna är garanten för ett liberalt och borgerligt maktskifte. Siktet är inställt på borgerliga storstadsväljare som vill byta regering men önskar så lite SD-inflytande som möjligt. Frågan är väl vilka möjligheter ett så litet parti som L har att diktera villkoren för ett samarbete med det mångdubbelt större SD.
Miljöpartiet
Även Miljöpartiet ser ut att behöva stödröster och här kommer budskapet vara snarlikt Liberalernas: Utan Miljöpartiet blir det ingen S-ledd regering. Men för att det ska ge utdelning krävs sannolikt att de tonar ner sin 20 år gamla princip om att rösta rött till alla regeringar de själva inte ingår i.
När det gäller sakfrågorna bygger MP sin valrörelse kring sin viktigaste profilfråga där man vill övertyga väljarna om att MP är det enda parti som tar klimatfrågan på tillräckligt stort allvar. Och med en devis lånad från Göran Persson (S) om det moderna “gröna folkhemmet” vill partiet förena klimatomställningen med social rättvisa. Ingen liten utmaning för det parti som får skulden för det mesta när det kommer till omställningens baksidor.