När blev klimatkrisen på riktigt? I somras när Europa och Nordamerika brann och svämmade över? Sommaren 2018 när Sverige torkade bort och blev alldeles brunt i julisolen? Eller 2006 när Al Gore larmade i filmen ”En Obekväm Sanning”?
Sanningen är att det nog var kört redan år 1884. Det året byggde Gottlieb Daimler och Wilhelm Maybach i Tyskland den första förbränningsmotorn som fick plats i en bil. I Chicago, USA, stod världens första skyskrapa klar, 42 meter hög och med stomme av stål.
Det skulle visa sig finnas en oerhörd utvecklingskraft i de nya förmågorna att ta sig fram och att bygga monument.
”Ett slags morot”
Nu byggs nästan 100 miljoner bilar om året, av plåt. Städer växer och växer. Det finns nästan 5 000 byggnader i världen som är mer än 150 meter höga. Fyra miljarder ton cement per år går åt till alla byggen. Det här är inget man ger sig på i första taget som politiker.
I praktiken är det därför SSAB, Cementa och Preem får släppa ut vad de behöver, helt eller delvis med gratis utsläppsrätter från EU.
Utsläppsrätterna infördes 2005. Anläggningar kan få gratis utsläppsrätter. Om de minskar sina utsläpp kan de sälja överblivna utsläppsrätter. Ett slags morot att få ner utsläppen alltså.
Visst, det finns en liten piska också: utsläppsrätterna totalt minskar över tid. Men tilldelningen blev så generös från början att de har varit tokbilliga ända tills i år. Till slut har ändå kolproduktionen i EU minskat.
Men svenska storutsläppare har ofta varit lite bättre än konkurrenterna och därför fått gratis utsläppsrätter för alla sina utsläpp. Och nu har vissa till och med ökat sina utsläpp, som SVT:s granskning visar.
Ogenomtänkt upplägg
Upplägget känns ungefär lika genomtänkt som gratis drinkbiljetter på högstadiediskot. Utdelade av skolans rektor. (Har inte hänt vad jag har sett trots många skolgranskningar)
Så: morötter och marknad tycks inte räcka. Vilket förr var en självklarhet för vissa politiker i bilismens hjärta, USA.
Blyad bensin försvann därför att Kalifornien förbjöd den trots att det då ännu inte var tekniskt genomförbart. Därefter blev det krav på nollutsläpp för hälften av bilförsäljningen till 2010. Då, 1992, blev jag som reporter på Dagens Industri skickad till Los Angeles för att skildra hur smogen fick politikerna att driva bilindustrin framför sig.
Men elbilsentreprenörer berättade om oljeindustrins brutala metoder för att stoppa elbilar. Företrädare för General Motors medgav utan omsvep att man lobbade stenhårt för att inte de nya, stränga lagarna i Kalifornien skulle kopieras i fler delstater.
Bil- och oljeindustrin vann till slut den gången, och många gånger därefter. Förra året lättade Trump på utsläppsregler åt bilindustrin. Här hemma gjorde regeringen detsamma åt Volvo, kunde SVT avslöja.
Gigantiska utmaningar
Volvos vd Håkan Samuelsson konstaterade då att de gör bilarna ” om kunderna vill ha det och det inte är förbjudet av nån statsmakt.”
Men gissningsvis känner många nu att de kanske lyckats för bra med sin lobbying. För nu ropas det på piska, i form av globalt koldioxidpris, även från företagen själva. Svenskt Näringsliv förespråkar det. OECD, Världsbanken och IMF också.
Finansinspektionen vill ha internpris på koldioxid i företag så att riskerna syns för bankerna.
USA:s nya finansminister Janet Yellen pratar om globalt koldioxidpris, men i länder som Sverige duckar och suckar ansvariga politiker.
Nu har EU dock föreslagit koldioxidtullar, ett steg mot global koldioxidskatt.
Utmaningarna är gigantiska. Det kan bli handelskrig.
Men som utomstående kan man inte låta bli att undra varför det inte var själva priset på koldioxid de förhandlade på klimatmötena alla dessa timmar och dagar och år, och varför det inte var det som Parisavtalet handlade om 2015.