Alliansens dödsryckningar de senaste veckorna får nu konsekvenser i opinionen. Sedan valet har Alliansen tappat över två procentenheter. Så den som till äventyrs tror att ett extraval skulle göra Alliansen till största block och på det sättet lösa regeringsfrågan, bör nog hejda den tanken en smula. Särskilt om man betänker att med dagens krissiffror från SVT/Novus skulle Liberalerna åka ur riksdagen. Ett besvärligt besked för en redan påtagligt pressad Jan Björklund (L).
De enda som har en säkerställd ökning sedan valet är SD – det parti som var skälet till att C och L röstade nej till sin egen statsministerkandidat. Jimmie Åkessons (SD) återkommande kritik mot hur övriga partiledare hanterar regeringsfrågan möter uppenbarligen viss resonans bland de väljare som tycker att våra folkvalda borde kliva upp ur sandlådan. Det här vet förstås SD-ledaren som hoppas kunna locka än fler moderatväljare om det går så långt som till ett extraval.
Fördel Annie Lööf (C) i kampen mot SD
För Liberalerna skulle ett extraval vara förödande. Partikassan är skral och när det gäller regeringsfrågan och kampen mot Sverigedemokraterna är det fördel Annie Lööf (C). Det var hon som lyckades vinna de liberala “Reinfeldtmoderater” som övergav sitt parti när Anna Kinberg Batra (M) gläntade på dörren till SD i januari 2017. Det var hon som var först med att utnämna 2018 års val till ett “värderingsval”. Och det är hon som går hem hos de välutbildade mittenväljarna i storstan som är så hett eftertraktade för den partiledare som vill bygga sitt varumärke.
Bittert förstås för det parti som för första gången gick till val som Liberalerna.
Började under Maud Olofsson
Men hur kommer det sig egentligen att ledaren för det gamla bondeförbundet lyckades ta ledartröjan i den liberala missionen mot auktoritär nationalism?
Orsakerna är flera men en viktig faktor är Centerpartiets envetna positionering som Sveriges mest liberala parti. Det började på allvar under Maud Olofsson (C) och med Annie Lööf (C) som ny partiledare skrevs liberalismen för första gången in i partiets idéprogram. Ambitionen var att gifta ihop den den gamla bonderörelsen med den nyliberala Stureplanscentern.
– Jag tror Folkpartiet känner sig hotade. De har insett att det finns en ny sheriff i stan, sa programgruppens ordförande Per Ankersjö (C) när han berättade om idéprogrammet hösten 2012.
Så särskilt hotade kände sig förstås inte folkpartisterna. Centerpartiet låg under riksdagsspärren och värre skulle det bli när förslagen om fri invandring och månggifte presenterades. Men efter månader av krishantering och intern idépolitisk debatt slöt partikamraterna upp bakom sin partiledare. Och med ett växande väljarstöd stärktes hennes ställning ytterligare. Det är en viktig förklaring till att det knappt hörs någon intern kritik alls mot beslutet att rösta nej till Ulf Kristersson (M) i veckan.
Konkurrerar om samma väljare
Värre är det för Jan Björklund vars partikamrater inte drar sig för att berätta om splittringen. Ända sedan valet har Alliansens gamla rivaler skuggat varandra i regeringsfrågan. Att välja en annan väg är för riskabelt när man konkurrerar om samma väljare. Frågan är hur länge symbiosen håller?
Jan Björklund (L) är en taktiker. Inser han att en Alliansregering inte kommer att bli verklighet och att han inte har en chans att vinna de liberala väljare som tycker att motståndet mot SD är den viktigaste frågan, är det inte osannolikt att han lockas av en ministerpost i en Löfven-regering. Särskilt om han kan försvara tilltaget som ett sätt att stoppa Vänsterpartiets inflytande. Men det är långtifrån säkert att hans parti accepterar en sådan manöver.
