En viss grad av polarisering är en naturlig del i en pluralistisk demokrati. Politik handlar om konflikter där olika parter försöka skapa stöd för sin egen linje, oftast i konflikt med politiska motståndare. Historiskt har olika tider präglats av olika hög grad av polarisering. För svensk del var till exempel rösträttsstriden i början av seklet en tid då polariseringsgraden var hög.
I modern tid, framför allt under efterkrigstiden, har svensk politik dominerats av konflikten mellan höger och vänster. Länge kretsade politiken kring att fördela växande ekonomiska överskott, men på senare tid också att hantera ekonomiska kriser. Kulturella motsättningar var länge ovanliga. I stället handlade de politiska konflikterna oftast om ekonomiska frågor, till exempel om hur pensionssystemet skulle utformas eller hur stort skattetrycket skulle vara. Visserligen ofta hårda konflikter i sakfrågan, men sedan politiska beslut, ibland i form av kompromisser.
Nya motsättningar
De senaste åren har nya motsättningar växt fram i flera västliga demokratier, till exempel i USA och Storbritannien, men också här i Sverige. Gröna och liberala idéer ställs mot nationalistiska och konservativa. För många väljare handlar det om grundläggande värderingar om hur samhället ska organiseras och utvecklas. Alternativet till den egna uppfattningen ses ofta som en katastrof eller till och med som samhällets undergång. Det upplevda utrymmet att kompromissa är alltså av förklarliga skäl betydligt mindre än om den högsta marginalskatten ska vara 56 eller 51 procent.
Även om den traditionella höger-vänster-konflikten är fortsatt stark i svensk politik präglas konflikten i den kulturella värderingsdimensionen av en till synes mer oförsonlig hållning.
Samtidigt minskar förtroendet för traditionella institutioner liksom för media. Parallellt skapar digitaliseringen möjligheter för alla och envar att vara sin egen politiker eller publicist. Sociala medier svämmar över av hårda politiska angrepp. Allt förs i realtid och inför öppen ridå. Tonläget är högt. På ena sidan flockas de som varnar för bruna högerkrafter och gärna hänvisar till 1930-talets nazister. På andra sidan samlas de som hävdar att vänsterliberala krafter är på väg att föra landet mot sammanbrott. De traditionella medierna hakar gärna på och konflikten förstärks därmed ytterligare.
Hur djupgående denna polarisering är i väljarkåren i stort är svårare att dra säkra slutsatser om. Det finns dock anledning att anta opinionen inte är opåverkad av den här tilltagande polariseringen.
Integration – frågan med högst partipolitisk polarisering
Ett sätt att mäta graden av partipolitisk polarisering är att utgå från vilka frågor de olika partiernas sympatisörer tycker är viktigast. Ju större skillnader mellan partiernas sympatisörer, desto större polarisering. SOM-institutet i Göteborg har i en studie försökt mäta polariseringen, enligt denna modell.
Här framkommer exempelvis att 66 procent av SD:s väljare tycker att integrationsfrågan är den viktigaste sakfrågan, men bara 28 procent av Socialdemokraterna. Integrationen är därmed en av de politiska frågor som enligt SOM-institutet uppvisar den högsta graden av partipolitisk polarisering.
Klimatfrågan mer polarisersad bland väljarna
Klimatfrågan är dock mer polariserad. Här är alltså klyftan ännu djupare mellan vad de olika partiernas väljare tycker. Av Miljöpartiets sympatisörer tycker 64 procent att klimat- och miljöfrågan är den viktigaste politiska frågan, men bara tre procent av Sverigedemokraternas väljare och sex procent av Kristdemokraternas. Överlag kan man här konstatera att ju längre åt höger man kommer, desto mer oviktig är klimatet som politisk fråga. Intressant i detta sammanhang är dock att Socialdemokraternas väljare inte rankar klimatet som en särskilt viktig fråga. Det gör däremot Vänsterpartiets väljare.
En annan fråga som uppvisar viss grad av polarisering är lag och ordning. Bara fyra procent av Miljöpartiets väljare tycker att lag och ordning är den viktigaste politiska frågan. Bland Sverigedemokraternas väljare är motsvarande 26 procent.
Enligt SOM-institutet är det framför allt inom miljö/klimat och lag och ordning där partipolariseringen ökat de senaste tio åren. Invandringsfrågan har haft en hög grad av polarisering under hela perioden.
Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är ofta varandras motpoler i den upphetsade diskussion som förs om t ex flyktingpolitik och klimatpolitik. Inte oväntat anklagar dessa partier också varandra regelmässigt för att vara ”extremister”.
Kan försvåra kompromisser
Den ökade graden av polarisering i politiska sakfrågor kan försvåra möjligheterna för kompromisser och därmed politiskt beslutsfattande. I en tid med fler riksdagspartier än någonsin tidigare och ibland oklara majoritetsförhållanden krävs ofta beslut över partigränserna. Men med allt mer polariserade väljare, och partier, blir det allt svårare för partierna att kompromissa för att träffa gemensamma uppgörelser.
Här är migrationsfrågan ett aktuellt exempel där det ser svårt ut för partierna att kunna enas. En parlamentarisk kommitté är tillsatt för att långsiktigt lägga fast svensk migrationspolitik. Med tanke på hur långt flera av partierna här står ifrån varandra, och hur djup klyftan är mellan dessa partiers sympatisörer, är det därför svårt att tänka sig att en bredare uppgörelse är möjlig.
Fortplantas denna polarisering till övriga delar av det politiska systemet, vilket vi alltså redan kan se när det gäller klimat/miljö och lag och ordning, försvåras möjligheterna också där för att fatta politiska beslut över partigränserna.
Det kan i sig få andra konsekvenser: Förmår inte det politiska systemet att leverera de politiska beslut som väljarna förväntar sig riskerar tilltron till den representativa demokratin på sikt att undermineras.