Uppställningen innehåller alla komponenter för en fullgod strid men först när vi satte den journalistiska blåslampan över fusket insåg vi att vi hamnat mitt i ett drabbande inbördeskrig.
Kvar däremellan finns människan med funktionsvariationer – som skulle få frihet via rättighetslagstiftningen LSS när den kom 1994. Deras representanter tycker att fokuset på fusket fått för mycket uppmärksamhet och att det är orimligt att en mindre del fuskare påverkar en hel bransch och att effekten blir att många brukare hamnar i kläm.
Upptrappningen skedde redan i mitten av 2010-talet när regeringen gav Försäkringskassan i uppdrag att sänka kostnaderna för den skenande notan på assistansersättningen. Sedan dess har antalet assistansberättigade sjunkit från 16 000 till 14 000 personer i Sverige. Reformen kostar per år ungefär 30 miljarder.
Och ifjol begärdes nästan en halv miljard tillbaka i återkrav på skattepengar av assistansanordnare, visar vår granskning. Dessutom slogs rekord i att polisanmäla, i vart tredje fall gjordes även en polisanmälan om misstänkt brottslighet.
De stoppade bolagen
I myndigheternas nålsöga står 46 stoppade assistansbolag, som blivit ertappade med fusk och missbruk av skenanställningar och utnyttjande av arbetskraft. Assistansbolagen menar å sin sida att myndigheterna bedriver häxjakt mot enskilda bolagsägare som de brännmärkt som ”oseriösa”. Tvärtom ser bolagen sig som helt nödvändiga, som krigare i den administrativa strid som varje dag pågår. De säger sig vara oskyldiga och kanske i sin tur offer för enskilda fuskare som de får bära hundhuvud för som frontfigurer.
Myndigheterna; Försäkringskassan, Migrationsverket och Inspektionen för vård och Omsorg (IVO) menar att de måste ha bättre verktyg för att komma åt det systematiska fusket inom assistansen – och inte bara göra efterkontroller. Det är helt enkelt för många öppna mål som kan utnyttjas av kriminella aktörer menar de.
De olika skyttegravarna har alla sina poänger – men vart ska då blåslampan riktas?
Den ska bränna där de grövsta missförhållandena är precis som när kollegan Marja Grill åskådliggjorde de horribla konsekvenserna på jakten på minuter och sekunder när tvååriga hjärtsjuka Matilda inte fick den assistans hon behövde. Den granskningen ledde till att samtliga partier i valrörelsen 2018 lovade att andnings- och sondmatningshjälp självklart skulle ge rätt till assistans.
Debattens slagträ
Därför kom fördjupningen i vår granskning att handla om – det allra mest utskällda – ”brukarimporten”. Detta fula och knepiga ord, som ingen vet omfattningen av men som kanske just på grund av ordvalet kommit att bli slagträ i mediedebatten när det läckte från Migrationsverkets interna rapport. Det var som om alla glömde bort definitionen det kom med: ett cyniskt upplägg där brukare från andra länder blir handelsvaror.
Denna gång blev den viktigaste journalistiska uppgiften att hitta människorna man ofta pratar om men inte med. Idag kan ni läsa om Bataa och Tuyas familjer från Mongoliet som själva beskriver upplägget som en lukrativ möjlighet för alla inblandade – men vad de inte kunde ana innan de kom hit var att deras barn ofrivilligt blev en bricka i vad som kan liknas vid spelet om brukarna. Läs gärna hela vår granskning här.