Det är ett parti i medvind som samlas till landsdagar i Västerås i helgen. Opinionssiffrorna pekar uppåt, Jimmie Åkesson (SD) klättrar i förtroendeligan och partiet har inte drabbats av väljarnas missnöje med regeringen.
För så hade det kunnat bli. Alltså att SD skulle tappa i väljarstöd när de tvingades kompromissa och ta ansvar för den förda politiken. Det var den utveckling Moderaterna såg framför sig när de öppnade upp för bredare samarbete med SD vintern 2019. Och i vintras såg det ut som att de var på väg att få rätt.
Det viktiga vallöftet om kraftigt sänkta drivmedelspriser vid pump landade på några tiotals ören i den första Tidöbudgeten. Det bidrog till att dra ner stödet för partiet och ledde till frustration internt. Inte konstigt med tanke på att det här är ett parti som aldrig har behövt uppfylla några vallöften i och med att de inte har varit med och styrt tidigare.
Återigen näst största parti
Men nu, efter en höst som dominerats av en våldsvåg som saknar motstycke, har SD återtagit positionen som näst största parti.
Att de tidigare och tydligare än något annat parti kopplat ihop gängkriminalitet och invandring är en förklaring. En annan är den gynnsamma position som Tidöavtalet givit partiet.
SD kan ta åt sig äran för förändringar väljarna gillar men lägga ansvaret på regeringen om leveransen uteblir. Ännu viktigare är att SD har kunnat fortsätta opinionsbilda som om de vore ett oppositionsparti. Jimmie Åkesson (SD) kan på ett helt annat sätt en ett statsråd, tänka högt i medierna om att bura in 13-åringar på livstid, införa utegångsförbud och frihetsberöva människor utan konkret brottsmisstanke. Inte konstigt om väljarna uppfattar det som att det är SD som driver på regeringen.
Här får partiet också god draghjälp av oppositionen som konsekvent betecknar regeringen som “SD-regeringen”.
Under regeringsförhandlingarna efter valet hävdades att SD:s ingång var att de ville in i regeringen. Men det fanns redan då anledning att betvivla hur hårt partiledningen egentligen drev det kravet. Och nu, ett drygt år senare är det uppenbart att partiet har tjänat på att stå utanför.
Vill in i regeringen
Det finns dock en tydlig baksida med positionen som samarbetsparti och det är att partiet inte fullt ut kan kontrollera de segdragna processerna i Regeringskansliet.
SD:s viktigaste utredning, den om att anpassa asyllagstiftningen till EU:s miniminivå, ska inte vara klar förrän hösten 2025. Och om inte den efterföljande beredningsprocessen snabbas på blir sådant som att omvandla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga, sannolikt inte verklighet förrän efter valet. I så fall skulle SD möta väljarna med ett halvfärdigt “paradigmskifte” i valrörelsen. Det är ett scenario som stressar ett parti som ökat i varje val.
Det är därför Jimmie Åkesson (SD) liknar Tidöavtalet vid silvertejp och ser det som självklart att SD ska in i regeringen om högersidan får majoritet även 2026. Mycket talar också för att det är så det skulle bli. Om det står mellan att inte få fortsätta regera eller släppa in SD så är valet sannolikt ganska okomplicerat för såväl Ulf Kristersson (M) som Ebba Busch (KD). För Johan Pehrson (L) skulle det vara betydligt knepigare.
På sistone har SD tagit ytterligare steg och signalerat att de siktar på statsministerposten. Hur mycket partiledningen egentligen tror på den möjligheten är oklart men att propsa på att leda regeringen ger partiet ett gott utgångsläge i eventuella regeringsförhandlingar, förutsatt förstås att SD är större än M.
SD har genom åren anklagats för mycket men knappast för blygsamma ambitioner.