I april 2016 ändrades lagen så att ensamstående kvinnor har samma rätt till assisterad befruktning som par i Sverige.

Samma höst bestämde sig Carin, som inte vill uppge sitt efternamn, för att hon skulle försöka. Då hade hon längtat efter barn i sex-sju år, men inte vågat ta steget. Carin satte en deadline för sig själv. Hade hon inte träffat någon före årsskiftet skulle hon påbörja en fertilitetsutredning.

– Jag satte igång en utredning, fast jag tyckte att det var skitläskigt. Nu finns en annan rädsla, utöver alla andra katastroftankar  – kan jag ens bli gravid?

”Jag kan inte vänta”

Carin fick veta av gynekologen att hon inte borde vänta längre. Carins äggreserv var okej, men efter att ha slutat med minipiller har menscykeln ännu inte kommit igång. Först när utredningen är klar kan Carin ställa sig i kö för att få hjälp med insemination eller IVF.

En kö som i Stockholm, där Carin bor, i dagsläget är 15 till 16 månader lång.

– Om det visar sig att jag är fertil kommer jag inte vilja vänta 1,5 år. Det är en psykisk påfrestning att vänta så länge på att få veta, speciellt när man redan är så utsatt av att göra det själv.

Krävs att hon bor själv: ”Provocerande”

Nu förbereder sig Carin mentalt på att det kanske ändå blir så att hon måste åka till Danmark för att inseminera sig och då betala för det själv. Carin är kritisk till den långa väntetiden i Sverige, men också till hur vårdprocessen ser ut. Det är svårt att få rätt information om vad som krävs för att bli godkänd och var man ska vända sig, menar hon.

– Det är en stress i sig. Jag känner mig inte uppbackad av vården, det känns nästan som att de vill avskräcka mig från att göra det här. Det är fantastiskt att den här möjligheten finns och det skapar frihet, men vårdens bemötande signalerar inte det. Landstinget prioriterar inte det här, säger hon.

Utöver den medicinska utredningen ska den blivande mammans psykologiska och sociala förhållanden prövas. Dessutom krävs ett intyg på att Carin bor själv, vilket hon ställer sig frågande till.

– Jag blev jätteprovocerad av det. Hur kan det vara dåligt om jag bor med en kompis? Man brukar ju säga att det krävs en by för att uppfostra ett barn.

Läkaren: ”Kan väl inte vara så svårt?”

Trots att det nu enligt lag är tillåtet i Sverige tycker Carin att det finns ett stigma kring att skaffa barn själv. Hon minns ett möte med en läkare där hon berättade om sina planer på att försöka bli gravid på egen hand.

– Han sa ”men det kan väl inte vara så svårt att hitta en man som vill ha barn, det finns väl massa sätt att träffa någon på”. Det fick mig att känna mig så dömd, som att jag borde kunna lösa det här på annat sätt. Jag vill inte bli ”shamead” för att jag är singel.

Carin är bara i början av processen men det har redan tagit mycket energi, säger hon. Utöver allt det praktiska har hon funderat mycket på att hennes framtida barn kan komma att växa upp utan sin biologiska pappa.

– Är jag egoistisk? Är det taskigt att sätta ett barn till världen i en icke-normativ situation, att inte få ha en pappa? För det är ändå normen. Men jag skulle aldrig tänka så om samkönade par eller någon annan singelkvinna.

Vill träffa någon att leva med

Carins nära vänner och de familjemedlemmar som hon har berättat för har bara varit uppmuntrande, säger hon.

– Jag vet inte hur många kvinnliga vänner jag har som sagt ”kör själv”. Det får mig att känna mig säker på att jag verkligen vill det här.

Carin dejtar sporadiskt och hoppas fortfarande att hon ska träffa någon att leva tillsammans med, även om den personen inte kommer att vara biologisk pappa till hennes barn.

– Att vara med någon bara för att skaffa barn, det är inte för mig. Jag är jätteöppen för att träffa någon, men jag kommer aldrig att bromsa den här processen för någon man.