Hör den covidsjuke kirurgen utveckla sin kritik i klippet.

Ulrik Lindforss berättar att han vaccinerades tidigt med Astra Zenecas vaccin, vars skyddseffekt visat sig klinga av betänkligt efter fyra-fem månader. Särskilt snabbt i den grupp han själv tillhör, män över 60 år.

– Jag vaknade med feber, svår ledvärk och nu har luktsinnet  försvunnit. Jag trodde knappt det gick att bli så dålig när man fått två doser vaccin och vågar knappt tänka på hur jag mått utan det grundskyddet, säger överläkaren och fortsätter:

– Det är inte utan bitterhet jag konstaterar att vi diskuterat behovet av en tredje påfyllnadsdos i sex veckors tid utan att något konkret hänt. Det känns som att vården borde vara en prioriterad grupp, lika viktig som försvarsmakten eller personalen på kärnkraftverk.

Ulrik Lindforss vill inte peka ut någon specifik i ansvarsfrågan men menar att det är byråkrati och tröghet i systemet som gjort att vårdanställda inte prioriterats tidigare.  Och han är långt ifrån ensam i sin kritik.

Vårdförbundet instämmer

Även Vårdförbundet uttrycker missnöje med att det dröjde så länge innan medlemmarna erbjöds en tredje dos vaccin. Man anser att regionernas planering varit dålig och att vaccinationsarbetet går för långsamt. Antalet intensivvårdssköterskor är starkt begränsat, och skulle några av dessa bli sjuka kan läget bli mycket ansträngt.

Ansvaret för att åtgärden dröjt bollas mellan myndigheterna. Folkhälsomyndigheten hävdar att det är regionerna som är ansvariga för att vaccinationerna genomförs. Medan regionerna i sin tur hävdar att man inte kunde börja planera förrän FHM förde upp vårdpersonal på prioriteringslistan.

Detta skedde först 24 november då FHM meddelade att vård- och omsorgspersonal som riskerar att föra smittan vidare till personer i riskgrupp kan prioriteras (redaktionens kursivering). ”Detta förutsatt att regionen bedömer att detta kan göras utan risk för undanträngningseffekter för övriga grupper”.