Vintern 1944 är kriget inne på sitt femte år. Det har gått ett år sedan en tysk armé kapitulerade vid Stalingrad. Den sovjetiska Röda armén har passerat Polens gräns och axelmakterna är tvingade att retirera både på östfronten och i södra Italien. Men striderna är hårda, blodiga och dessutom pågår det nazistiska folkmordet på judar och flera andra folkgrupper.

Lugnet före bomben

Men i Sverige råder en sorts vardag.

På bio visas Gasljus med Ingrid Bergman. Kungen, Gustaf V, går på Dramaten och ser Köpmannen i Venedig. Ett kilo kupongfri kanin kostar 2:80 kronor, stångkorv 1:90.

Då, den 22 februari strax före klockan nio på kvällen, släpper – ska det visa sig – sovjetiskt bombflyg ett 30-tal bomber över Stockholm, Strängnäs, Södertälje och Stockholms norra skärgård. Som ett mirakel blir bara fyra personer skadade, men den materiella förödelsen är stor, framför allt på Södermalm i Stockholm där fyra bomber föll nära Skanstull.

Servitris och målare skadade

Två personer skadades i Stockholm. Den ena var (som man på tidens vis i tidningarna presenterar med namn och titel) servitrisen Sigrid Larsson som fick ”ryggen uppsliten av glasskärvor” och måleriarbetaren Axel Torvald Hansson som ”kastades i gatan som en papperslapp av det enorma lufttrycket” och bröt axeln och fick en ”nervchock”. I Strängnäs föll nio bomber i närheten av regementet. Två värnpliktiga träffades av splitter och skadades lindrigt.

Men vad var det då som hade hänt? Och varför?

Redan i rubrikerna dagen efter slogs fast att det rört sig om ryska bomber. Skärvor med kyrilliska bokstäver hittades både på Södermalm och i Strängnäs. Ögonvittnen hade sett plan komma på hög höjd från öster.

Sovjet dementerade

Den svenska ambassaden i Moskva överlämnade en protest, men de Sovjetiska myndigheterna dementerade all inblandning. Den officiella svenska förklaringen blev att bombfällningen skett av misstag.

I den samtida pressen ifrågasattes inte den sanningen. Men långt senare har en kittlande alternativ teori presenterats.

Sovjetisk spion frigavs

I slutet av 1942 dömdes en sovjetisk spion, Vasilij Sidorenko, till tio års straffarbete på Långholmen. Sovjet krävde vid upprepade tillfällen i skarpa ordalag att Sidorenko skulle släppas.

I början av december 1943 skickades ett hemligt meddelande (som dechiffrerats långt senare) från den sovjetiska ambassaden i Stockholm till Moskva om att Sidorenko skulle släppas inom ”tre till fyra veckor”, men ett antal myndighetsinstanser avstyrkte och frisläppandet dröjde.

Då inträffade bombningarna den 22 februari. Tre dagar senare ansåg regeringen att Sidorenkos ”psykiska tillstånd” motiverade en benådning. Dagen efter lämnade han Sverige med kurirflyg.

Notoriskt odugligt

Men Tommy Åkesson, huvudsekreterare i Försvarsberedningen, har forskat om bombningen och anser att händelserna bara råkar sammanfalla i tiden. Enligt Åkesson berodde bombningen på det sovjetiska bombflygets notoriskt odugliga precision.

Bombföretaget var egentligen riktat mot Åbo i syfte att försöka tvinga Finland att överge samarbetet med Tyskland. Men av de 220 bombplan som lyfte från sovjetiska baser nådde endast ett hundratal fram och bara en handfull bomber fälldes i själva Åbo. Hela formationer hade tappat orienteringen och irrade omkring över sydvästra Finland och i förvirringen ska Stockholm och Strängnäs ha drabbats.