1. Regeringsbildningen tog över 4 månader
Att det skulle krävas 131 dagar av förhandlingar att bilda regering har aldrig tidigare skett i Sverige. Även med europeiska mått är det en lång regeringsbildning. Rekordet har dock Belgien, med 541 dagar efter valet 2010. Även Tyskland och Italien har haft långa regeringsbildningar.
2. Talmannen tvingades hålla tre omröstningar
Talmannen har sedan 1974 haft till uppgift att utse en statsministerkandidat som riksdagen röstar om. Det har aldrig tidigare hänt att en kandidat blivit nedröstad, och i höstas skedde det två gånger.
3. Svagt parlamentariskt underlag
De allra flesta regeringar i Sverige har styrts i minoritet, oftast av Socialdemokraterna med stöd från Vänsterpartiet. Men Socialdemokraterna har aldrig haft så få mandat som de har i nuläget. Valet 2018 var första gången som partiet fick mindre än 30 procent. Nuvarande S-MP-regering har 116 mandat i riksdagen och kommer att behöva stöd från ytterligare 59 ledamöter för att få igenom sina lagförslag. Att C, L och V släpper fram Löfven som statsminister är inget garanterat stöd för sakpolitiken.
Svagaste regeringarna sett till mandat var när Ola Ullsten (dåvarande Folkpartiet) 1978-1979 ledde landet med 39 riksdagsledamöter och när Thorbjörn Fälldin ledde en C-FP-regering med 102 riksdagsmandat 1981-1982. I båda fallen tog de över mitt under mandatperioden efter att en borgerlig majoritetskoalition hade fallit.
4. Socialdemokraterna ska driva liberal politik
Överenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna innebär att Stefan Löfven åtagit sig att driva igenom politik som partiet traditionellt varit kritisk till. Det handlar bland annat om att göra inskränkningar i arbetsrätten, införa marknadshyror och fler jobbskatteavdrag.
5. GAL-TAN starkare än vänster-högerskalan
Blockpolitiken som bygger på vänster-högerskalan är delvis bruten efter överenskommelsen mellan S, MP, C och L. Men enligt den alternativa GAL-TAN-skalan ligger Socialdemokraterna och stödpartierna nära varandra. Att partierna vill hålla SD utanför makten för att värna liberala värderingar gentemot auktoritära värderingar, var i det här fallet starkare än att hålla på sina positioner som vänster- eller högerparti.