Stämningen var inte på topp när KU:s ledamöter hade gemensam presskonferens för att redovisa sin inställning till var ansvaret ska läggas för hanteringen av statliga Vattenfalls köp av Nuon. Tjuvnypen mellan de två sidorna i KU var oförblommerade.

Att Maud Olofsson, som inte ens uppenbarade sig i KU,  skulle få kritik var väntat. Ett av Maud Olofssons argument för att vägra komma till KU har varit att KU:s granskningar är partipolitiserade. Det är oklart vad som nu var skälet, men timmarna innan KU:s betänkande skulle offentliggöras ändrade sig hennes partikamrater i Alliansen och mildrade sin kritik mot den förra näringsministern.

Statsministerns roll i Nuonaffären, så som KU:s majoritet ser det, är svårgripbar. KU:s ordförande Peter Eriksson framhöll det självklara att statsministern har det övergripande ansvaret för att beredningsprocesserna i regeringskansliet fungerar, och att det finns ett regelverk att stötta sig mot. Reglerna har varit tydliga och ändamålsenliga, enligt KU:s beslut.

Men de har uppenbarligen inte efterlevts. Enligt Peter Eriksson och socialdemokraten Björn von Sydow kan statsministern inte ansvara för varje enskilt ärende, men han borde ändå se till att kommunikationen mellan berörda departement fungerat. Eriksson anser att Reinfeldt skulle svara för att det finns en kultur inom regeringskansliet som bejakar öppenhet, och hade den funnits hade Maud Olofsson informerat Fredrik Reinfeldt om Vattenfalls ambitioner med Nuon.

KU har brottats med att någon av de inblandade talar osanning. Maud Olofsson har sagt att hon informerat Alliansens samtliga partiledare om den förestående affären. Partiledarna har förnekat detta. Kanske tror KU mer på Maud Olofsson eftersom majoriteten, om än mellan raderna, anser att Reinfeldt borde ha sett till att Maud Olofsson kommunicerat med sin omgivning. Trots att han sagt sig vara ovetande om vad den förra näringsministern höll på med.