Caroline Åhlberg är 28 år och född och uppvuxen i Stockholm, i förorten Märsta.
Hon har flyttat runt i andrahandslägenheter eller inneboenderum längs alla pendeltågslinjer för att få någonstans att bo med sin son. Sammanlagt räknar hon det till 35 olika adresser på tio år.
– Jag har bott i Knivsta, Märsta, Haninge, Västerhaninge, Rågsved, Hammarbyhöjden. Ja, det är flera ställen i Märsta.
Hon har stått i bostadskö sedan hon var 18 och har ett fast jobb som servitris men det har inte räckt för att få vare sig en hyresrätt eller lån till att köpa en bostad.
– Jag har inte kunnat spara, jag var ensamstående och skulle betala mat och ofta väldigt hög hyra. När det var som värst sa min son ofta ”När ska vi flytta igen nu mamma? Kan jag packa upp mina leksaker?” Du vet ju aldrig när du får flytta igen. Du är konstant på jakt efter ett nytt boende.
Olagligt hög hyra
Det som retar henne mest är de som har förstahandskontrakt och tar ut en olagligt hög hyra för andrahandshyresgästen. Många lever på sina bostadskontrakt, tror Caroline.
– Alla vill ha pengar, alla vill ha ut så mycket som möjligt. Sista gången när jag betalade 10 000 i månaden i Upplands Väsby, för en etta på 27 kvadrat. Då kände jag att nu får det vara nog, det kommer ju andra efter mig, nu anmäler jag dem till Hyresnämnden. Men orken fanns inte där.
Det sliter på att ha jobb på ett ställe, förskola på ett och jobb på ett tredje. Hon har funderat på att byta stad, flytta till Eskilstuna och Västerås istället, men inte velat lämna sin fasta tjänst.
– Det är ju en trygghet, och sonens trygghet har ju varit förskolan och kompisarna där. Vi har ofta gått upp halv fyra för att hinna till dagis och jobb.
”Vilken befrielse”
Men så, när Caroline nästan hade gett upp, fick hon till slut ett förstahandskontrakt genom en väninna som bor hos en privat värd.
– Den känslan. Jag hade just fått mitt andra barn och när jag såg flyttbilen och mitt namn på dörren så kände jag att äntligen, gud vilken befrielse. Min son får ett eget rum. Vi får ett vardagsrum. Vi kan äntligen leva ett normal liv. Vi kan göra annat äntligen. Åka och bada, extra saker som vi inte kunde innan. För det fanns inga pengar då.
