Länge var Israel-Palestinakonflikten en icke-fråga i svensk politik. Decennierna efter staten Israels bildande 1948 fanns ett brett stöd i riksdagen för Israels sak. Dåvarande statsministern Tage Erlander reste till Israel och badade i Döda havet. Sverige stod helhjärtat bakom Israel.
Sexdagarskriget 1967 blev en vändpunkt, mycket på grund av att Israel i och med detta krig blev en ockupationsmakt. Kriget inträffade också i en tid av radikalisering bland västvärldens unga med starkt stöd för olika befrielserörelser.
Hela vänsterrörelsen, inklusive Socialdemokraterna, tog tydligt ställning för palestiniernas sak. Israel-Palestinakonflikten blev därmed till stor del en vänster-högerfråga i Sverige.
Olof Palme blev exempelvis den första västledaren som träffade PLO-ledaren Yasser Arafat i början av 1970-talet. Det här utlöste en våg av kritik från borgerliga politiker i Sverige. Folkpartiets Per Ahlmark gjorde till exempel jämförelser med mötena med Hitler i München före andra världskriget.
Sedan 1970-talet har Israel-Palestinakonflikten varit den utrikespolitiska fråga som haft störst inrikespolitisk sprängkraft i Sverige. Partierna till vänster har, med vissa undantag, drivit en propalestinsk linje, partierna till höger en mer proisraelisk. Sverigedemokraterna har dock gått från att vara propalestinska till proisraeliska, vilket är intressant med tanke från att Israel vägrar ha några kontakter med partiet på grund av dess nazistiska förflutna.
Tonläget i debatten har också successivt höjts. Statsminister Ulf Kristersson har anklagat Socialdemokraterna för ”terrorromantik” medan KD-ledaren Ebba Busch har kritiserat S-ledaren Magdalena Andersson för att ha banat väg för den antisemitism som förekommit vid manifestationer till stöd för palestinierna.
Magdalena Andersson och S-profilen Annika Strandhäll har å andra sidan gått till hårt angrepp på statsministern och anklagat honom för att splittra landet och uppträda på ett sätt som inte anstår en statsminister.
I veckan tvingades Ulf Kristersson dessutom avbryta ett offentligt möte efter högljudda protester från propalestinska demonstranter.
Men även om den tydligaste skiljelinjen går mellan vänster och höger i den här frågan är den också kontroversiell inom flera partier.
Det faktum att Hamas inledde det senaste kriget med blodiga terrorangrepp innebar att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fördömde Hamas attacker. Det ledde till kritiska kommentarer på sociala medier och inom Vänsterpartiet till hård intern kritik mot partiledaren Nooshi Dadgostar. En av de mest högljudda kritikerna i V ska nu uteslutas.
Samtidigt har riksdagsledamoten Jamal El-Haj (S) skapat problem för sitt parti genom att delta i en konferens med misstänkta kopplingar till Hamas. El-Haj hävdar dock att han tar avstånd från Hamas.
Det finns alltså flera förklaringar bakom dagens eldfängda debatt. Både frågans historiska betydelse som inrikespolitisk konfliktfråga och det faktum att regeringen idag ger ett till synes oreserverat stöd till Israel. Det vidgar klyftan till många väljare, med rötter i mellanöstern, men också till de politiska motståndarna på vänstersidan.