– Jag tar hand om ullen, jag tar hand om skinnet, de bästa som inte går till liv de går till slakt. Jag tror på det småskaliga.

Åsa Sikberg sitter i Länsstyrelsens viltförvaltningsdelegation för LRF i Uppsala län, och tror på lokal rovdjursförvaltning. När vi träffade Åsa förra våren, hade hon just startat en landsbygdsgrupp. Men hon oroar sig över vargarna i området.

– Vi har jobbat i åtta år för att avla fram får som ger den bästa ullen, om vargen tar de värdefullaste djuren då är vi ju körda, då kan vi lägga ner. Jag tycker att vi ska ha rovdjur men jag tycker också att vi ska ha en förvaltning värd namnet, och en skyddsjakt värd namnet.

Hur påverkar vargen dig?

– Dagligen! Jag måste se till att jag har bra stängsel, bra kraft i dem när jag är ute. Jag har en klump i magen på kvällarna, så vi har tagit in alla hundra djuren på somrarna, för att jag inte kan sova. Det är jättejobbigt, psykiskt.

– Ekonomiskt blir det såklart konsekvenser. Det ser man bara på de strövargar som har varit här, de stressar djuren. Många tackor kan kasta lamm. Jag får inkomstbortfall, kostnader för stängsel, mer fasta byggnader för att låsa in djuren. Ska vi börja ha fåraherdar, vem ska betala dem?

Du har ändå varit med och fattat beslut i viltförvaltningsdelegationen, om att acceptera en vargkull i Uppsala län?

– Ja, det är klart att alla län ska vara med och ta sitt ansvar. Sedan att miniminivåerna är för högt satta, det är upp till riksdag och regering.