En kärnreaktor förbrukar cirka 20 ton uranbränsle per år. Vattenfall säger till SVT att man överväger förlänga livet på alla sina reaktorer i ytterligare 20 år till totalt 80 års drift.
Även OKG vill driva sin reaktor Oskarshamn 3 i 80 år. För alla dagens sex reaktorer så kan det betyda ytterligare 2 400 ton uranbränsle – och lika mycket högaktivt avfall, som måste förvaras i 100 000 år.
Väntar på tillstånd
I dag ligger allt använt bränsle i ett mellanlager, CLAB, i Oskarshamn. Anläggningen har redan byggts ut för att klara de ökade mängder bränsle som krävs när reaktorerna redan fått mer effekt och ska drivas längre. Man väntar på sista tillståndet för att utöka från 8 000 till 11 000 ton eftersom lagret börjar bli fullt.
Men det kommer inte finnas plats för ytterligare 2 400 ton. Lösningen är troligen inte att bygga ut CLAB ytterligare.
Nu finns tillstånd för ett definitivt slutförvar, som planeras i berget 500 meter under havet vid Forsmark. Tanken är att man hinner börja tömma CLAB på det äldsta kärnbränslet och på så sätt bereda plats för mer nytt bränsle.
”Mer logiskt att utvinna i vårt eget uran”
Frågan om förlängd livstid på dagens reaktorer får också andra effekter. Sverige har stora egna urantillgångar, men har förbjudit uranbrytning sen 2018. Idag importeras uranet från Kanada, Australien och Kazakstan. Forsmarks vice vd Johan Börjesson tror att en livstidsförlängning kan aktualisera frågan om svenska urangruvor.
– Jag tror det är naturligt att den fråga kommer upp igen, om vi ska ha mer kärnkraft, säger han.
Sverigedemokraterna anser att Sverige bör bryta uran. Där är inte Tidöpartierna överens, men istället får de ett slags stöd från annat håll – Naturskyddsföreningen.
– Man förbjuder uranbrytning i Sverige, men importerar från andra länder. Att utvinna vårt eget uran vore mer logiskt, då slipper vi hyckleriet. Sen skulle jag helst se en annan lösning än mer kärnkraft, säger avdelningschef Daniel Kyhlberg.
Fakta om uranavfall
En reaktorhärd innehåller cirka 100 ton uran. Varje år byts en femtedel ut.
Det utbrända bränslet förvaras inne i reaktorn cirka ett år, och då klingar 90 procent av radioaktiviteten bort.
Sen transporteras det högaktiva uranet vidare med båt till CLAB i Oskarshamn. Där ligger det under jord i stora bassänger för att kylas ner 30 – 40 år där har radioaktiviteten minskat med ytterligare 90 procent.
Sen ska uranet slutförvaras. Den svenska metoden bygger på att lägga uran i tjocka kopparkapslar som placeras i bergrum 500 meter ner i urberget under havet vid Forsmark. Kapslarna läggs först i en omslutning av bentonitlera för att minska risk för påverkan. Förvaret är dimensionerat för att kunna förvara bränslet i 100 000 år och det ska kunna klara en ny istid.
De flesta kärnkraftsländer utom Sverige och Finland har ännu inga slutgiltiga beslut om hur avfallet ska hanteras.
Metoden att förvara bränslet har godkänts av Strålsäkerhetsmyndigheten och regeringen men har fått kritik från vissa forskare och miljöorganisationer som oroas för att strålningen från uranet i extrema fall möjligen kan orsaka sprickor i kopparkapslarna över tid. Detta innebär att grundvatten riskerar att hamna i kontakt med det utbrända uranet.
