Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och socialdemokratisk samhällsdebattör.

– Det är inte helt oväntat. Socialdemokratin tappar ju i hela landet och då faller städerna också, i alla fall om man inte har krattat manegen för ett blocköverskridande samarbete. Det måste man börja med redan innan valet för att bygga en relation. Man kan inte komma över till grannen en lördagskväll och be om att få låna en flaska brännvin när man inte har lämnat tillbaka den man lånade förra helgen.

– I de flesta fall har socialdemokraterna bara suttit och avvaktat och trott att deras nedgång är tillfällig, och då har man inte gjort den här typen av proaktivitet. I Göteborg tror jag att det är känslan av att man kan gå på vatten som har spökat.

Lotta Gröning, krönikör på Expressen och filosofie doktor i historia med inriktning på socialdemokratin.

– Vi ser i de flesta länder i Europa och i kommunerna att Socialdemokraterna i bästa fall får vara ett parti som får sitta med men inte vara det som leder. Socialdemokraterna tappar sina trognaste väljare och sina rödaste fästen. I Göteborg är det lite dubbelt i och med Demokraterna och Västlänken.  Jag tänker att det hänger ihop med motståndet mot trängselskatten som blev så skarpt i Göteborg. Det har ju kritiserats på andra håll men absolut inte i den styrkan och omfattningen som i Göteborg. Jag ser att det kan hänga ihop med bilen som en traditionell frihetssymbol för arbetarrörelsen.

– Göran Johansson var ju en person som höll ihop Göteborg och slogs mot partiet centralt, någon som ställde krav och utmanade dem, men det försvann helt med hans efterträdare. Sen tror jag att problem med integration, skjutningar och stadsdelar där man förlorat kontrollen har stor betydelse.

Göran Greider, debattör och chefredaktör för fristående socialdemokratiska Dala-Demokraten.

– Västlänken har ju verkligen betytt mycket, har jag förstått. Det är ett jättestort problem för partiet, för en krympande organisation kan inte längre läsa av vilka folkliga stämningar det finns i vissa frågor. Ju mindre partiet blir numerärt, ju mindre förgreningar de har ut i vanligt folks liv desto svårare får partiet att fatta vad det är som händer. Då blir de ibland överraskade över opinioner som växer fram på ett sätt som de inte hade blivit för 30, 40 år sedan. Jag tycker lite synd om Ann-Sofie Hermansson, för hon har väl skött sig ganska bra vad jag förstår men hon sitter ju i toppen på en krympande rörelse.

– Det har ett symboliskt värde. Göteborg har haft en djup domedagsklang av arbetarrörelse som nu klingar av, och det tycker jag är lite sorgligt.