Många av de ensamkommande saknar enligt Röda Korset fast boende och klarar sig genom att sova hos vänner eller på gatan. Organisationen har uppgifter om att flera hundra ungdomar befinner sig i osäkra boendesituationer i Sveriges storstäder.

Många mår också psykiskt dåligt efter en svår resa till Sverige och en ibland långdragen asylansökningsperiod, vilket spär på svårigheter att klara skolan, eller för den delen de krav som ställs av myndigheter.

– Det är oerhört viktigt för de här ungdomarna att komma in på en utbildning och att kunna fullfölja den, säger Anna Rehnvall, som arbetar med Röda Korsets social verksamheter.

– Nu kommer en period av fortsatt osäkerhet och olyckligtvis kommer den med vintern, när det är kallt.

Mellan stolarna

Många av de ungdomar som vill utnyttja gymnasielagen har fallit mellan stolarna i den svenska byråkratin och får lite stöd från samhället.

Ungefär 5 000 av de 9 650 som sökt uppehållstillstånd enligt gymnasielagen har fått slutgiltigt avslag på sina asylansökningar. De klassas nu som ”tillståndsökande”. Till skillnad från asylsökande ungdomar erbjuds de inte uppehälle genom Migrationsverkets försorg, utan är hänvisade till att klara sin egen försörjning.

De kan få rätt till stöd från CSN, men då krävs en folkbokföringsadress och att de har fått plats på en utbildning. Dessutom uppgår stödet från CSN bara till 1 250 kronor i månaden.

– Det är många i den här gruppen som kommer att behöva stöd. Vi måste se till att de har tillgång till vård och boende så att de klarar skolan, för det var faktiskt det som var meningen med den här lagen, säger Anna Rehnvall.

Kritisk mot lagen

Rickard Olseke arbetar också för Röda Korset, som expert på migrationsfrågor. Han är kritisk till delar av hur gymnasielagen har utformats. Inte minst anser han att de tidsramar som begränsar möjligheten att få uppehållstillstånd har satts upp godtyckligt.

– Jag uppfattar den här lagen som en politisk kompromiss och konsekvenserna blir att vi får en komplicerad lagstiftning, säger Rickard Olseke.

– Det är svårt att på kort tid förbättra den sociala situationen genom lagstiftning, nu handlar det mer om vilket ansvar staten och kommunerna ska ta.