Göran Hägglunds pappa blev ensamstående småbarnsfar när hans fru avled. Efter några år träffade han en ny fru, Elisabeth, som tog över rollen som mamma för Hägglund. Men han berättar att det blev en stor omställning de första åren.
– Jag tror ju att det var en väldigt stor omställning på den tiden inte minst. När det var tydligare könsuppdelat vad mannen gjorde och vad kvinnan gjorde i hemmet. Då tror jag att för varje man som förlorade sin hustru, särskilt när man hade små barn, tror jag att det var en ganska svår tid.
– Men vi hade personer omkring oss, bland annat en faster som ägnade väldigt mycket tid och kraft åt mig, min mormor som jag tillbringade mycket tid tillsammans med och flera andra som gjorde väldigt stora insatser.
”Väldigt uppdelat”
Hägglund berättar också om hur både pappan och mamma Elisabeth slet hårt på arbetet. Mamman jobbade natt på ålderdomshem, pappan var metallarbetare på järnverket och började ofta fyra på morgonen.
De flesta som bodde i Degerfors jobbade enligt Hägglund på järnverket, och det präglade hela orten.
– Dels så var det ett samhälle som var väldigt uppdelat mellan olika sociala skikt så att säga. Min familj bodde i ett hyreshus, vi tillhörde verkligen arbetarbefolkningen där. Det gjorde de flesta i det området helt enkelt.
– Mina föräldrar kom från Finland och flyttade till Sverige på 50-talet från den svensktalande delen av Finland. Det var väldigt många i samma situation. Det fanns väldigt många finskspråkiga.
– I huset där jag bodde eller runt omkring fanns det folk från Danmark, Jugoslavien, Italien, Österrike och så vidare, det var en väldigt blandad befolkning där.
”Upplevde det som en orättvisa”
Under uppväxten var det enligt Hägglund uppdelat. Dels var det arbetarna som hans familj tillhörde, dels var det de som hade det lite bättre ställt. Något som Hägglund själv reagerade över ibland, när det kunde hända att stora lägenheter stod tomma i väntan på ingenjörer.
– I det här området bodde många barnfamiljer där en del kunde vara ganska stora. Så blev då plötsligt en lite större lägenhet ledig och det fanns jättemånga som skulle vilja flytta in i den lägenheten. Men så var det så att järnverket kanske var på väg att rekrytera någon ingenjör som skulle komma, och det var väldigt fint då.
– Då kunde den där lägenheten stå tom halvårsvis i väntan på att den här nya familjen skulle bestämma sig om de ville ha den eller inte medan behoven var enorma bland de som bodde där.
– Det här kanske var när jag var tio-femton år och jag såg det här och upplevde det som en orättvisa, upplevde det som konstigt att vissa hade det mer förspänt än vad andra hade.