Alla pratar ju om mens jämt nuförtiden. I mensmusikaler, böcker och konstprojekt. Ja, kultureliten har pratat om mens sedan sommaren 2014 då Liv Strömqvist ägnade sitt briljanta sommarprat åt ämnet. Så det kan verka som att mens är på allas läppar när kändisar som Strömqvist, Clara Henry och Zara Larsson tar bladet från munnen. Har ämnet blivit uttjatat? Nej. För när ett ämne har tystats ned under hela den mänskliga historiens gång så tar det mer än ett och ett halvt år innan det är uttjatat.
Den senaste debatten i ämnet mens skedde under hösten mellan mensaktivister och krönikören Karin Olsson som menade att den feministiska förkärleken för att diskutera mens var en patriarkal fälla som riskerade att ännu en gång reducera en kvinna till hennes kropp. Mensaktivister svarade att de vägrar att hålla tyst om sina kroppar så att deras problem förminskas i samhället och i vården. Och så där håller det på.
Vi på mensfesten behöver inte övertygas
Är tabut kring mens över för att vi har fått mensaktivism? Nej. Kanske blir tabut till och med större. ”Det är bara galna feminister som snackar om äckliga saker som mens”, är något jag hört flera säga. Bara för att mensen får uppmärksamhet blir den inte neutral.
Låt mig ge ett exempel: På den internationella kvinnodagen den 8 mars var jag på en ”mensfest” som anordnades av Teater Bristol i Sundbyberg. Där var vi kanske 30 kvinnor som med allvarliga miner och markerade glasögonbågar drack Bloody Marys, diskuterade menskoppar och tittade på en konstnärlig film där en naken kvinna stod i en skog och smetade in hela sin kropp i sitt eget mensblod. Medan jag försökte att inte kräkas (för jag gillar faktiskt inte blod fast jag är all for konstnärlig frihet) så tittade jag på oss utifrån. Vi som satt där, vi var inte de som behövde övertygas om att mensen och dess relaterade problem fortfarande är stigmatiserade. Vi var redan sålda på det. Många andra skulle ha stört sig fruktansvärt på vår pretentiösa självgodhet där vi satt och var frisinnat upplysta.
Förtiger mensen
Men när jag på jobbet berättar att jag är lite hängig i dag för jag har mens, får svaret: ”Too much information”, då blir jag arg. Det var ju inte så att jag smetade in min kropp i mitt eget blod och tvingade mina kollegor att kolla på det. Att jag säger att jag har migrän när jag egentligen ligger hemma och gråter av pms, för att det är enklare och mindre skamfyllt än att förklara att den sprängande huvudvärken bara är en bieffekt av att jag kräkts av min mensvärk – det gör mig arg.
Och att kvinnor med pmds – en kraftigare variant av pms, inte vågar berätta för sin omgivning att de lider av sjukdomen – det gör mig ledsen. Men att forskare kan ha hittat ett sätt att stoppa sjukdomen som gör att kvinnor får ångest och självmordstankar vid mensen – det gör mig hoppfull. Och att Socialstyrelsen nyligen meddelat att de vill införa nationella riktlinjer för att se till att de många bristerna i vården av endometrios förbättras – det gör mig glad. Men så länge jag och många andra friserar sanningen kring våra mensbesvär och kvinnor med mycket värre besvär än jag, inte får den hjälp de behöver – då tänker jag fortsätta tjata om mens.
Mer om PMDS i Vetenskapens Värld på Måndag, 20.00 i SVT2.