Sofie är i dag 24 år och sökte sig till en psykiatrisk öppenmottagning när hon var 19 år. Hon kände själv att hon var deprimerad och ville ha hjälp.

–Läkaren ställde lite frågor och efter en kvart fick jag gå därifrån med ett recept på antidepressiv medicin i handen.

Men för Sofie funkade inte medicinen och hon vände sig tillbaka till mottagningen för att få hjälp. Då fick hon beskedet att läkaren som hon träffade första gången var inhyrd vid det tillfället, och inte längre fanns kvar. I stället bokades hon in för en träff med en annan läkare.

Ingen fast kontakt

–Han tittade lite på min journal och tyckte att jag skulle prova en annan sorts antidepressiv medicin. Jag frågade om jag kunde få träffa en psykolog och förklarade att jag verkligen ville ta tag i problemets rot, men han sa att det var för lång väntetid och att mina problem inte var tillräckligt stora.

Sofie hämtade ut de nya medicinerna, men inte heller de fungerade. Hon fick en ny tid med ännu en ny läkare som skrev ut ytterligare ett recept.

–Jag kunde inte riktigt tro att det var sant. Varje gång jag kom tillbaka fick jag träffa en ny läkare som tolkade in nya teorier och gav mig en ny medicin. Jag tjatade och tjatade efter att få träffa någon och prata och till slut fick jag träffa en sjuksköterska som hade lite KBT-kunskaper. Men det ända vi gjorde var att stämma av hur det gick med medicinen.

Dålig uppföljning

De olika medicinernas biverkningar var många. Vid några tillfällen gick det så långt att Sofie började skada sig själv på grund av ångesten. Men när hon vände sig till läkarmottagningen resulterade det bara i en sjukskrivning.

Till slut fick hon nog och sökte sig till en utbildning som erbjöd personlig utveckling. I dag äter Sofie fortfarande en låg dos antidepressiv medicin, men eftersom att hon har flyttat så har hon fått en ny läkare på ett annat Landsting.

Nu går hon i samtal och känner sig starkare. Men något riktigt förtroende till sjukvården har hon inte.

–Jag förstår inte hur man kan behandla unga på det här viset. Jag kände mig verkligen som en i mängden som satt på en stol och fick ett recept. Det fanns ingen plan för mitt tillfrisknande. Det märktes verkligen att läkarna bara ville få besöket överstökat.

”Ingen chock”

Sofie är inte alls förvånad över Socialstyrelsens nya siffror.

–Tyvärr måste jag säga att det inte kommer som någon chock alls. Det är ju den här attityden som verkar råda på de flesta mottagningarna. Man bara proppar unga fulla med stark medicin och lämnar dem sedan åt sitt öde.

Varför tror du att det är så?

–Mycket handlar nog om ekonomi. Det är ju billigare för dem att skriva ut medicin än att sätta oss i regelbunden samtalskontakt. För då måste de se till att det erbjudandet finns för alla som behöver det, och det blir för dyrt. Men också ett rent oengagemang från läkarens sida, säger Sofie och fortsätter:

–Det är nästan normalt nu att äta antidepressiva. Typ som att ta värktabletter, och så ska det inte vara.