Och Stefan Löfven skulle knappast klara ännu en utrikespolitisk kris. Även om Margot Wallströms kritik mot Saudiarabien var både sann och relevant, har denna kritik tillsammans med hanteringen av Saudiavtalet lett till en diplomatisk kris med stora delar av arabvärlden. Att i det läget hamna i en konflikt med de kinesiska ledarna skulle innebära ett högt pris för Löfven, både politiskt och ekonomiskt.
Omöjligt att jämföra
Det är naturligtvis omöjligt att jämföra Saudiarabien med Kina. Samtidigt går det inte att blunda för att Kina är världens största diktatur med världsrekord i avrättningar och där tusentals oliktänkande förföljs, torteras och fängslas.
Stefan Löfvens och Margot Wallströms tassande i diktaturfrågan inför Kinabesöket kan bara tolkas som att de båda bränt sig ordentligt på Saudikrisen. Då hade de inga problem att kalla Saudiarabien en diktatur.
I dag säger Löfven att han inte vill ”etikettera” länder, något han alltså inte hade några problem med för några veckor sedan. Men det var alltså innan arabförbundet och en rad enskilda arabländer fördömde Sveriges agerande. Den defensiva hållningen hittills under Kinabesöket vittnar om att Löfven helt enkelt inte anser sig ha råd att kritisera Kina. Riskerna är för stora.
Handeln med Saudiarabien är visserligen omfattande. Kina är dock på en helt annan nivå.
En ekonomisk stormakt
Kina är världens folkrikaste land och en ekonomisk stormakt. Världens tredje största ekonomi efter EU och USA. Kina har dessutom blivit allt mer obenäget att acceptera kritik om brott mot mänskliga rättigheter och reagerar stenhårt mot länder man anser uppträder oacceptabelt.
När norska Nobelkommittén gav fredspriset till en kinesisk regimkritiker utsattes Norge för både frysta handelsrelationer och en kanonad av politisk kritik. När Frankrikes förre president Sarkozy träffade Dalai Lama ställde Kina in ett toppmöte med EU och sköt upp beställningen av 150 Airbus-plan.
Att stöta sig med Kina riskerar alltså bli oerhört kostsamt. Sverige behöver dessutom handeln med Kina mer än Kina behöver handeln med Sverige. Att ett av Sveriges viktigaste företag Volvo numera är Kina-ägt gör det naturligtvis än mer problematiskt.
Samtidigt är förstås det inrikespolitiska trycket hårt på Stefan Löfven att framföra svensk kritik mot de kinesiska ledarna. Förväntingarna utgår dels från regeringens hittills höga svansföring i frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter, men också för att Kina faktiskt är en diktatur där ledarna bygger sin maktutövning på förtryck och repression.
Stefan Löfven har alltså en svår balansakt framför sig. Att både försöka främja de svensk-kinesiska relationerna, men också att markera mot brotten mot mänskliga rättigheter.