Många har stått här. Anders Svensson drog in en frispark mot Argentina för 16 år sen, men just här var stolpen i vägen mot Senegal. Fyra år senare var det Henrik Larsson som brände en straff mot Tyskland.
Det är inte så att åttondelsfinalerna är platsen för att skriva in sig i den svenska fotbollshistorien. Det har de nämnda redan gjort. Men det är definitivt platsen för att byta riktning på 2000-talets svenska fotbollshistoria. Den visar att det är här Sverige faller, att det inte längre går att konkurrera med de allra bästa om medaljer, att drömmar kommer fortsätta att förbli drömmar.
Sverige odlade eget slutspelsträd
En bättre chans att ändra på de pseudo-sanningarna kommer dröja att länge. För nu har det här utvecklats till något vi aldrig kunde tänka oss.
Sverige odlade sitt eget slutspelsträd genom att vinna gruppen, men nu börjar även grenarna växa ut på ett sätt som gör finaldrömmar realistiska. Schweiz, England och sedan Kroatien. I den ordningen, i värsta fall. Att besegra alla tre vore såklart en enorm bedrift men att slå ut Nederländerna, Italien och Tyskland är flerfaldigt större.
Sällan har det pratats så mycket om trädet som ger kraftiga associationer till klassiska svenska upplagor, som silvergänget 58 eller bronslaget 94. Den här typen av frågor kastades vidare på Andreas Granqvist på presskonferensen dagen innan match.
– Låt oss ta matchen i morgon först, svarade Granqvist och gjorde en stor fråga så liten som den måste vara för att bli hanterbar.
En annan som fått filosofera kring stora fotbollsfrågor de här dagarna är förbundskapten Janne Andersson. En halvtimmes pressträff på Sveriges VM-bas i Gelendzjik blev snabbt längre än en timme. Han berättade om sitt Norrköping som han vann SM-guld med, som hade mest boll och gjorde flest mål.
Men så tog han ett nytt andetag och förklarade att han inte är en offensiv tränare. Han är inte heller en defensiv tränare. Han är en tränare som förhåller sig till det spelarmaterial han har och just nu, i det vilda VM-äventyret, är det försvaret som måste vara grunden. Just det talar för Sverige.
Vore synd om det slutade här
Schweiz är bra nog, och anser sig vara bra nog, för att vara spelförande mot Sverige. Men Schweiz är inte tillräckligt mycket bättre för att per automatik utnyttja det. Det finns stora taktiska skillnader mellan Mexiko och Schweiz, men det finns identitets- och kvalitetsmässiga likheter som gör det rimligt att tro och ta sig förbi det här stadiet.
Medaljsnack var fantasi som blev drömmar och som nu känns realistiska. Sverige kommer aldrig under resterande del av mitt liv aldrig ha en bättre möjlighet att ta sig till VM-final än den här gången. Det vore synd om det slutade här.