Detta skedde i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan kl 23.21 och mördaren sprang sedan uppför trapporna mot David Bagares gata och försvann. Troligen för alltid. Något annat vet vi inte med säkerhet. Trettiotre års utredande har inte lyckats tillfoga någon säkrare kunskap om gärningsmannen, var han kom ifrån, exakt hur han var klädd, vilken väg han flydde eller vart vapnet tog vägen. Och – vem han var och varför han sköt? En ensam galning eller en konspiration – frågan är alltjämt helt öppen.

Har nått en fryspunkt

Man kan därför undra om det inte är dags att sätta punkt för den här utredningen nu. Huvudvittnet Lisbet Palme avled tidigare i år, många spår har nått fryspunkten och chansen att idag skapa klarhet i vad som egentligen hände och vem som låg bakom tycks obefintlig. Utredningen fyller närmast en funktion av att hålla en illusion vid liv, en illusion om att spaningsarbetet alltjämt pågår oförtrutet och att det förr eller senare kommer att ge resultat.

Att lägga ned utredningen betyder inte att den ska läggas till handlingarna och låsas in någonstans, tvärtom. Hela utredningen borde tillställas forskningen där historiker, statsvetare, kriminologer, psykologer o.s.v. som under särskilda villkor kan gå igenom all dokumentation och sedan publicera sina rön i vanliga forskningsrapporter, understödda av rejäla forskningsanslag och väl tilltagna befogenheter.

Låt Leif GW Persson leda projektet

På det viset kanske vi till slut kan få reda på varför Sveriges absolut viktigaste brottsutredning sedan mordet på Gustav III havererade och vilka lärdomar som kan dras. Och det kanske är som en del hävdar – svaret finns begravt någonstans i materialet.

Vem som skulle leda ett sådant historiskt projekt? Ja, varför inte Leif GW Persson – han hyser ju ett aldrig avtagande intresse för Palmemordet och är ju väl hemmastadd i polishuset. Men många skulle säkert känna sig kallade att tända ännu ett litet ljus i den till synes ändlösa tunneln.