Med tanke på att Liberalerna inte legat över riksdagsspärren sedan valet borde det råda krisstämning när partiet samlas till riksmöte i Karlstad i helgen. Men så är det inte riktigt. En förklaring är de fem statsråden, en annan är att partiet är luttrat. Men om L ska ha ett existensberättigande som riksdagsparti även framöver behöver de få upp sitt stöd. Att förlita sig på moderata taktikröster är inte hållbart.

”Bilda dig, bete dig, bry dig”

Det är bland annat därför de ägnat senaste halvåret åt förnyelseprojektet Selma, uppkallat efter Selma Lagerlöf, en av partiets grundare. Under parollen ”Bilda dig, bete dig, bry dig” har en ny liberal vision värkts fram. Den innebär onekligen ett skifte på flera politikområden: Den misslyckade integrationen bottnar i en för stor invandring, klimatpolitiken är inte hållbar om den innebär för stora kostnader för hushållen, mer repression i rättspolitiken är nödvändig för att komma till rätta med gängkriminaliteten. Knappast något som får partiets ”kravliberaler” att höja på ögonbrynen men det skaver nog hos de mest övertygade socialliberalerna.

En vänstergir

Tydligast blir kanske omläggningen i synen på staten. Den offentliga makten beskrivs nu som nödvändig för mer frihet, inte som ett hot mot friheten som förr. I linje med det vill partiet göra upp med avregleringar och privatiseringar och ge ett Liberalt svar på vänstersidans mantra om att ”ta tillbaka kontrollen”. Reformeringen av friskolesystemet är redan sjösatt, nu flaggas det för en återreglering av fler välfärdsverksamheter. En vänstergir i synen på marknadslösningar alltså där ambitionen är att attrahera borgerliga väljare som inte gillar vinster i välfärden.

Ändra sig om SD?

Som så ofta när partier anpassar sig till samtiden vill de göra gällande att det i själva verket handlar om en återgång till rötterna. Syftet är bredast möjliga uppslutning bakom förnyelsen. Men i det här lilla partiet som så länge präglats av interna strider är det upplagt för en förnyad dragkamp mellan idealism och pragmatism. Och vips kan det återigen komma att handla om SD. För, frågar sig nog kritikerna, om meningen med föreningen är så mycket makt som möjligt för att förverkliga politiken, vad hindrar då ledningen från att försöka få partikamraterna att ändra sig om SD i regeringen?