Miljöpartiet är i djup kris. I flera mätningar famlar miljöpartisterna i mörkret under fyra procentsspärren. För att nå ovanför ytan igen måste de hitta det nya gröna – det som kan bli en röstmagnet istället för brunkolet och Förbifarten och flyget på Bromma och kanske även Ojnareskogen.
Skogen, som var ljuset i mörkret, en trofé att visa upp när hjärtefrågorna, vallöftena, kolbitarna pulvriserades i den brutala verkligheten i Rosenbad. Nu är även Ojnareskogens framtid i fara, vilket framkommer i Agendas reportage. ”Vi har alltid Ojnareskogen”, är en triumf på lös grund.
Det är bara ett drygt år kvar till valet och Miljöpartiet måste få det gröna att skimra igen, så att de som törstar efter att få vara med och rädda världen inte vänder sig med sitt engagemang till Gudrun Schyman och Feministiskt Initiativ i stället.
LÄS MER: MP kan förlora kampen om Ojnareskogen
Det blir strid om migrationspolitiken
Men vad kan ersätta den övergivna flyktingpolitiken, frågan av kött och blod? Skadan är antagligen redan skedd för dem, vars eld brinner för generös flyktingpolitik och mänskliga rättigheter.
På kongressen blir det strid om migrationspolitiken. Ombud, som slåss för rätten till familjeåterförening och amnesti för ensamkommande barn, kommer att mötas av en partistyrelse som framförallt hänvisar till att EU måste vara med och ta ansvar för människor på flykt, inte bara Sverige.
Språkröret och utbildningsministern Gustav Fridolin talar förstås om skolan. Men den frågan skimrar inte i grönt. Den kan lika gärna vara röd eller blå eftersom alla vill göra skolan till sin.
Lövin vill få upp klimat och miljö på agendan
Isabella Lövin, som säger att Miljöpartisterna ska vara visionära realister, gör vad hon kan för att återigen få klimat- och miljöpolitiken, själva grundbulten, högst upp på Miljöpartiets agenda. Och det verkar som att Miljöpartiet har haft framgångar i regeringen på de områdena, men de är inte lika lätta för väljarna att ta till sig som en symbolisk svart kolbit eller ”Stoppa Förbifart Stockholm!”
TV: 5 gånger Miljöpartiet fått ge med sig
Än så länge tycks varken Lövin eller de andra företrädarna ha lyckats med att nöta in klimat- och miljöpolitiken i väljarnas medvetande, så att de framstår som frågor där Miljöpartiet gör skillnad i regeringen. Det finns mätningar, som visar att Miljöpartiet har tappat stort i förtroende i just miljöfrågorna, som är själva grunden för partiets existensberättigande.
De mest brinnande ideologerna med eldslågor i grönt nöjer sig inte med lågintensiv glöd. De har skrivit motioner, som till exempel handlar om ett obevekligt och totalt stopp för vapenexport till diktaturer, inför den proposition som väntas komma till riksdagen inom kort. Om inte Socialdemokraterna går med på dessa krav ska partiet lämna regeringen.
Har partiets själ redan offrats?
En rad ombud har skrivit under och de ser kongressens beslut som ödesdigert. Ska vi rädda miljöpartiets själ eller har den redan offrats på regerandets altare? Partistyrelsen är sval och hänvisar till att det inte är så man jobbar i en regering, man ställer inte ultimatum.
Det blev inget ja till en fredsminister på den förra kongressen. Det lär inte bli så den här gången heller, trots att motionen undertecknats av många ombud. I kongresshandlingarna kan man läsa att förslaget avvisas av partistyrelsen. Det är ju för övrigt inte Miljöpartiet som bestämmer ministeruppsättningen i regeringen så länge de inte innehar statsministerposten.
Regerandet har slitit hårt på MP
En central strävan för Miljöpartiet har varit att visa att miljöpartister kan regera och ta ansvar. Men regerandet har slitit hårt på det gröna partiet. Och inte ens Per Gahrton, en av partiets grundare och förespråkare för grönt regerande, är säker på att det är en bra ide att Miljöpartiet är med och regerar efter nästa val.
Som det ser ut nu äger inte Miljöpartiet den frågan. Den ligger i händerna på väljarna, som avgör om Miljöpartiet överhuvudtaget tar sig in i riksdagen.