Flera personer uttrycker sin oro efter händelserna förra veckan. En av dem är Nilo Rahimi, som har blivit påmind om en av gångerna som hon har utsatts för rasistiska hot.

En kväll, bara ett par månader efter demonstrationerna i Kärrtorp, blev hon omringad av flera killar i närheten av Bagarmossen centrum. De knuffade henne mot ett träd och hotade henne.

– De sade att de skulle skada mig om jag inte åkte tillbaka till ”mitt hemland”. De gjorde inget mer vid det tillfället, det var bara en skrämseltaktik. Men det fungerade, för jag flyttade därifrån. Det jag känner efter helgens händelser är att det kanske låter orimligt för många att vara rädd för att gå hem, men sanningen är att jag faktiskt inte vet vem på gatan som är nazist eller rasist.

Flyktingbarn känner oro

Nilo Rahimi arbetar på ett asylboende där barnen har fått reda på att ensamkommande flyktingbarn var målet för en del våldsamma personer. Nu känner barnen på boendet oro och rädsla. De har till och med diskuterat att inte gå ut och spela fotboll när det är mörkt ute.

– De är unga tonåringar som vanligtvis är skämtsamma och busiga. I går var första gången jag såg dem så allvarliga. De är väldigt uppmärksamma på människor som vill skada en, speciellt med tanke på vad de har gått igenom innan de flyttade hit, säger Nilo Rahimi.

Hon berättar att hon först i går, när hon behövde åka via T-centralen, som hon insåg hur mycket händelserna har påverkat henne. Men hon är inte den enda.

”Rasismen är inte uttjatad”

26-åriga Wendy Francis har också känt sig orolig och tagit omvägar för att slippa åka via den stora knytpunkten, men känslorna är inte nya för henne heller. Hon anser att de offentliga rummen är begränsade till vissa utseenden.

– Det är inte första gången jag går på T-centralen och känner mig otrygg. Jag har fått hot kastade i mitt ansikte förut. Jag har hört folk prata illa om ensamkommande flyktingbarn. Rasistiskt våld är inget nytt fenomen. Sverige ligger i något sorts komatillstånd där vi inte vill prata om rasism för att vi tycker att det är ett uttjatat ord. Men att det finns rasistiskt våld, som det som var i helgen, är ett tecken på att vi inte pratar tillräckligt mycket om rasism. Tvärtom. Hade vi haft ett förändringsarbete, hade det i helgen inte skett eller i alla fall sett ut på ett helt annat sätt, säger hon.

Hon tycker att det finns en aspekt som har blivit helt bortglömd i debatten.

– Det är viktigt att vi inte ignorerar faktumet att hoten främst var riktade mot barn, det är som att det perspektivet helt och hållet har förbisetts och försvunnit i mediernas beskrivning av händelserna i helgen. Hoten mot barnen är en vinkel som bör få hela det svenska samhället, inklusive polisväsendet, att se över hur vi betraktar vad och vem som utgör hot. Vem ska tala för dessa barn? Vem lyssnar på dem, undrar Wendy Francis.

Undviker T-centralen

Melinda Darban, 24 år, håller med om att personer som dessa våldsamma grupper kan tro har utländsk bakgrund befinner sig i en utsatt position.

– Vi är inte trygga på Sveriges gator just nu. Däremot är vi fast beslutna att förändra det. Vi har precis lika stor rätt att vara här som rasister och nazister har, säger hon.

Även Melinda Darban har tänkt sig för när hon har åkt runt i Stockholm under helgen. Tillsammans med sina vänner har hon varit extra noggrann med att ingen har fått avvika från gruppen när de har befunnit sig ute bland andra människor. Hon tycker att det är påfrestande och orättvist att det ska vara så, och vill ha en större antirasistisk folkrörelse.

– Jag vill att människor ska vakna upp mer och mer. Vi behöver mer stöd. Det finns en stor antirasistisk rörelse, men vi behöver personer, som har privilegier i samhället, som ställer sig upp och säger att det inte är okej. Det är det absolut viktigaste. När rasisterna säger att 200 svenska män har fått nog, då ska vi vara fler. Det är viktigt att man inser att passivitet också är ett ställningstagande i den här frågan, för vi har kommit till det läget där vi inte kan vara passiva längre.