Därför finns politiska vildar i riksdagen

Uppdaterad
Publicerad

Den politiska vilden Amineh Kakabaveh sitter på makten att fälla regeringen – och använder positionen till att ställa krav på Natoförhandlingarna.

Men hur kunde det bli så? Svaret ligger flera hundra år tillbaka i tiden.

Att en politisk vilde på egen hand kan diktera vilkoren för utrikespolitiska förhandlingar är en världsunik situation. Det säger Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Det här inträffar en gång i historien, jag tror inte det kommer hända igen, säger han.

Själva förutsättningen för de politiska vildarna stavas oberoende – och är en grundbult i den svenska politiken.

– Sverige var faktiskt först i världen med att lagfästa att man inte kan binda riksdagsledamöter [till specifika åsikter], säger Esaiasson.

Den historiska bakgrunden går att finna i en konflikt under den så kallade frihetstiden i 1700-talets Sverige.

Väljarna i Stockholms borgarstånd krävde att deras representant i den dåvarande ståndsriksdagen skulle rösta på en viss kandidat till tronföljden, men riksdagsledamoten ville annorlunda.

– Det hela drogs till rätten och då bestämde domstolen att man inte kan bestämma vad representanterna ska rösta på.

Vanligare i nya partier

Politisk vilde, eller utan partibeteckning som det heter i riksdagen, blir den som utesluts eller själv lämnar det parti vars mandat man valts in på. Sedan enkammarriksdagen infördes 1971 har Sverige haft 28 vildar, enligt en sammanställning från Altinget.

Fenomenet tycks ha blivit vanligare på senare år.

En toppnotering nåddes mandatperioden 2014-2018 då hela nio ledamöter, varav sju ursprungligen tillhörde Sverigedemokraterna, betraktades som vildar.

Just Sverigedemokraterna toppar listan över flest antal vildar följt av Vänsterpartiet och Ny Demokrati.

Få vill se förändring

Trots att vildarna urholkar partiernas makt är det få som i dagsläget vill förändra systemet.

– Det mest radikala vore att införa det som kallas återkallningsmandat, säger Peter Esaiasson.

Förfarandet, som praktiseras i vissa amerikanska delstater, innebär att väljarna i en specifik valkrets har möjligheten att folkomrösta om att återkalla en politikers mandat.

– Svenska partier har aldrig visat något som helst intresse för den här idén. Det skulle flytta makten från dem tillbaka till medborgarna och det vill man inte.

Politiska vildar i enkammarriksdagen

1. Alf Lövenborg, Vänsterpartiet kommunisterna, 1977

2. Rolf Hagel, Vänsterpartiet kommunisterna, 1977

3. Sven Johansson, Centerpartiet, 1982

4. Sten Söderberg, Ny demokrati, 1992

5. Lars Andersson, Ny demokrati, 1992

6. Annika Åhnberg, Vänsterpartiet, 1992

7. John Andersson, Vänsterpartiet, 1993

8. Johan Brohult, Ny demokrati, 1993

9. Anne Rhenman, Ny demokrati, 1993

10. Siw Persson, Folkpartiet, 2001

11. Sten Andersson, Moderaterna,2001

12. Gudrun Schyman, Vänsterpartiet, 2004

13. Karin Svensson Smith, Vänsterpartiet, 2005

14. Göran Thingwall, Moderaterna, 2010

15. Solveig Ternström, Centerpartiet, 2010

16. William Petzäll, Sverigedemokraterna, 2011

17. Margareta Gunsdotter (då Larsson), Sverigedemokraterna, 2015

18. Anna Hagwall, Sverigedemokraterna, 2017

19. Patrick Reslow, Moderaterna, 2017

20. Hanna Wigh, Sverigedemokraterna, 2017

21. Stefan Nilsson, Miljöpartiet, 2017

22. Pavel Gamov, Sverigedemokraterna, 2018

23. Olle Felten, Sverigedemokraterna, 2018

24. Jeff Ahl, Sverigedemokraterna, 2018

25. Mikael Jansson, Sverigedemokraterna, 2018

26. Emma Carlsson Löfdahl, Liberalerna, 2019

27. Amineh Kakabaveh, Vänsterpartiet, 2019

28. Roger Richthoff, Sverigedemokraterna, 2022

Källa: Altinget

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.