Foto: TT & Göteborgs Universitet

Psykologen: Därför väljer folk att filma olycksplatser

Uppdaterad
Publicerad

Att välja att filma och fotografera olycksplatser i ställer för att hjälpa till i räddningsarbetet kan ha flera bakomliggande faktorer. Vi kan känna att själva dokumenteringen är lika viktig, använda kameralinsen som ett filter mot verkligheten eller förlamas av åskådareffekten. – Det låter som en paradox men oftast är det enklare för en ensam person att ingripa, säger psykologiprofessorn Pär-Anders Granhag.

Vad är det som får människor som bevittnar en olycka att ställa sig vid sidan av och fotografera eller filma i stället för att gripa in och hjälpa till? De psykologiska aspekterna bakom beteendet kan vara flera, förklarar Pär-Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs Universitet.

– Man tänker att andra gör en bedömning av läget, om ingen griper in så gör inte jag det heller, säger Pär-Anders Granhag.

Han berättar om ett fall i USA på 1960-talet, där en kvinna knivmördades på öppen gata i New York. Flera personer blev vittne händelsen som pågick i en halvtimme, där mördaren kom ifatt offret flera gånger. Ingen av vittnena ska varken ha ringt polisen eller ingripit förrän efter kvinnan var död, eftersom många tänkte att någon annan skulle göra eller redan hade gjort det. Det psykologiska fenomenet kallas för åskådareffekten.

– Det låter som en paradox men oftast är det enklare för en ensam person att ingripa än om det står flera runtomkring, säger Pär-Anders Granhag.

”Att filma blir ett alibi”

Om vi då inte ingriper, vad får oss att i stället plocka fram kameran? Enligt Pär-Anders Granhag kan just dokumenterandet fungera som ett sätt att känna att vi på något sätt ändå bidrar i situation.

– Man tänker att man själv håller på med något viktigt och det blir ett slags alibi, att man fångar något som kan bli värdefullt på bild.

– Då tar man risker och förstår inte att man kanske kommer i vägen för räddningsarbetet, säger Pär-Anders Granhag.

Vilket värde som vi ser skulle finnas i bilderna kan vara svårt att avgöra i den akuta situationen. Sociala medier kan till viss del spela in, liksom traditionella mediers bevakning av brott och olyckor.

– Man tar på sig rollen av brottsplatsfotograf. Det är tidigare något som var exklusivt för vissa och man tänker att det kan finnas berömmelse i det.

Kameran blir ett filter

Utöver detta kan själva kameralinsen fungera som ett verktyg att distansera oss från den eventuellt obehagliga scen vi har framför oss.

– Det tror jag absolut, man börjar agerar som yrkesman och kameran blir som ett filter.

– Det blir som att se det på tv, även om det är live. I framtiden tror jag den gränsen kan suddas ut ännu mer.

Kan både hjälpa och stjälpa rättsväsendet

Flera exempel ur modern rättshistoria visar på att fotografer vid olycks- och brottsplatser kan göra skillnad när de fångar viktiga ögonblick på bild. Exempelvis bidrog en film av en polis som misshandlar en berusad man i Stockholm till att polisen åtalades.

Likaså ledde en bild på en död man som bars ut ur ett lägenhetshus i Husby efter en skottlossning till att polisen blev tvungen att korrigera sin berättelse om att mannen skulle ha dött först i ambulansen. Även fall där misstänkta gärningsmän har fångats på bild har hjälpt polisen i sitt arbete.

Pär-Anders Granhag varnar dock samtidigt för konsekvenserna av att som privatperson på egen hand publicera bilder där personer skulle kunna pekas ut som misstänkta, utan någon förankring i polisens brottsutredning.

– Det kan vara startpunkten till ett rättshaveri.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.