Rebecka, som egentligen heter något annat, bor på ett HVB-hem i Mellansverige, men vill inte att vi berättar var. Hon omhändertogs av socialtjänsten efter att hon och ett syskon utsatts för åratal av misshandel av sina föräldrar.

– Jag känner mig som ett spöke, som alla kan gå igenom. Att man inte existerar. Jag får inte träffa dem jag vill träffa, säger hon.

Hon har inte träffat sitt syskon sedan hon omhändertogs och har ångestattacker och självskadebeteenden. Under de två år som gått har hon skickats runt mellan åtta olika hem.

”Jag har inget hem”

Istället för föräldrar har hon nu ständigt ny personal på olika boenden. De kommer och går, och om hon fäster sig vid någon så kan den personen snart försvinna.

Istället för vård kan ungdomar som Rebecka mötas av otrygghet, frihetsbegränsningar, våld och övergrepp. Det visar SVT:s granskning.

På Rebeckas HVB-hem handlar det om otrygghet och begränsningar. Hon har ingen som kan krama henne när hon får ångest på natten, säger hon.

– Jag vill åka hem, men det dumma är att jag har inget hem, säger hon.

Hör mer av Rebeckas berättelse i klippet ovan.