Bostad och arbete är centrala delar av en väl fungerande integrationspolitik, konstaterar Expertgruppen för offentlig ekonomi (ESO) som har studerat hur den svenska boendesegregationen har utvecklats 2000–2012.

Detta är gjort genom att mäta andelen utrikes födda grannar som en person möter i sitt bostadsområde.

Under perioden förblev boendesegregationen i stort sett oförändrad för utrikes födda, enligt ESO. Det gäller i stort sett även inrikes födda, med skillnaden att den gruppen har avsevärt färre utrikes födda grannar.

Stora skillnader

En slutsats är att boendesegregation till större del kan förklaras av etnicitet snarare än demografiska och socioekonomiska faktorer.

Mellan olika grupper utrikes födda finns stora skillnader. De från Mellanöstern och Afrika har flest utrikes födda grannar och tenderar också i större utsträckning bo nära landsmän. Det är tänkbart, menar ESO, att personer från Mellanöstern och Afrika till exempel inte vet lika mycket om arbets- och bostadsmarknaden som andra grupper.

Ett sätt att minska segregationen vore att mer blanda olika upplåtelseformer inom samma bostadsområde, tycker ESO som också betonar sambandet mellan segregation och arbete – och ifrågasätter att enbart traditionella introduktions- och utbildningsprogram erbjuds de kommande stora grupperna av flykting- och anhöriginvandrare:

”Sänk trösklarna”

”En policyslutsats blir därför att strukturella förändringar i syfte att sänka trösklarna för inträde på arbetsmarknaden för nyanlända förmodligen är nödvändiga.”

ESO höjer varningsflaggan för följden av passivitet från beslutsfattarna:

”Om inte inträdet på arbetsmarknaden för nyanlända underlättas är risken uppenbar att den etniska boendesegregationen, och dess konsekvenser kommer att förvärras under kommande årtionde”.