Jag föddes i Eritrea, i en liten by som heter Yiker. Innan jag kom till Sverige var jag gerillasoldat i Eritrea. Jag tvingades kriga när jag var 15 år gammal för ett fritt och för ett självständigt Eritrea. Mitt ursprungsland, Eritrea, var annekterat av Etiopien och förtrycket var hårt mot den eritreanska befolkningen vilket är därför självständighetskampen startades med befrielserörelsen Eritrean Liberation Front (ELF) 1961.

Torterades som 14-åring

Jag växte upp i en trygg familj med fem syskon. Min pappa arbetade som arbetsledare i staden Elaberet för ett italienskt företag. I Elaberet bodde det många italienare, de hade egen skola för sina barn och på grund av att min pappa hade en hög en position i det italienska företaget fick jag möjligheten att gå i deras skola.

Som ung hade jag god relation med människor som var äldre än mig, många av dem var sympatisörer till gerillan och via den vägen blev jag också aktiv mot ockupationsmakten. Jag såg hur militären brände ner byar och dödade människor, det var många som arresterades och torterades. Det var på grund av detta som många unga lämnade sina familjer och sökte sig till gerillan, för att strida mot den etiopiska armén. Precis som många andra greps jag av polisen när jag var 14 år gammal och torterades i tre veckor. Jag kommer ihåg att jag var väldigt smal, en liten kille ensam mot flera större och betydligt äldre polismän. Jag glömmer aldrig de nätterna när jag blev slagen, en liten pojke mot flera stora män, tills jag började blöda ur näsan. Jag trodde aldrig jag skulle överleva.

Hatet växte

Efter tre veckor släpptes jag från fängelset, det var ett obeskrivligt hat mot ockupationsmakten som hade vuxit inom mig. Detta gjorde att jag blev mer aktiv i organiseringen av ungdomar för att hjälpa ELF att växa. År 1968 under påskafton fick jag veta av en god vän att säkerhetspolisen planerade att gripa mig under påskhelgen och därför uppmanade han mig att lämna hemmet och sova på en annan plats. Då kom den dagen som förändrade hela mitt liv. Jag bestämde mig för att ansluta mig till gerillan och kriga mot ockupationsmakten som hade torterat mig och för att försvara mitt folk som var förnedrade av den.

Pappan fängslades

Påskdagen 1968 lämnade jag min familj utan att de visste vart jag tog vägen. På grund av mitt försvinnande greps då min pappa av säkerhetspolisen på annandag påsk. Han satt i fängelse i fyra år och torterades kontinuerligt av polisen som ville att han skulle ”hämta sin son”. Efter att jag flydde anslöt jag mig till gerillan som 15-åring och jag blev väl mottagen. Från den tiden har jag hemska och bra minnen. Hemska minnen i bemärkelse att se många oskyldiga människor dödas samt att ha förlorat många kamrater & goda förebilder. Men det fanns även bra minnen. Att ha fått vara en del av en befrielsekamp för ett land som, till slut, blev självständigt 1991. Det var där min kamp för rättvisa började och jag fortsätter med det även i Sverige.

Hört om Olof Palme

Det som fick mig att välja att söka asyl i Sverige var att jag hörde mycket positiva saker om landet Sverige och personen Olof Palmes engagemang för rättvisa och internationell solidaritet. Jag hörde att det fanns en statsminister som hette Olof Palme som demonstrerade mot Vietnamkriget och som hade stor sympati med det palestinska folket. Men han var framförallt känd för sin kamp mot den rasistiska regimen i Sydafrika.

Den 14 december 1984 kom jag till Sverige, ett land som tog emot mig med öppna armar. Att komma till Sverige efter många år som gerillasoldat var för mig som att komma in i himmelriket. För första gången blev jag inkluderad i rättighetens katalog, jag fick mina mänskliga rättigheter. Redan efter fyra månader fick jag och min fru en bra och modern lägenhet i Östberga i Stockholms närförort. Jag började läsa det svenska språket och mina barn fick gå på en bra förskola och sedan i en riktig bra skola – Östbergaskolan.

Kombinerade jobb och studier

Under den tiden fanns Komvux skola som var öppen från kl. 09.00 till 21.00 där fick jag chans för att komplettera mina gymnasiestudier, med en tvåårig ekonomisk linje. Jag kombinerade arbete med studier. På dagarna studerade jag på Komvux med särskilt vuxenstudiestöd och på kvällarna städade jag på dagis. Jag skulle kunna söka vidare till universitet, men kände mig osäker på hur jag skulle ha råd att studera på universitetet därför började jag jobba som spärrexpeditör på SL för att försörja min familj.

Jag har alltid engagerat mig mot orättvisor och har alltid varit öppen och sökande. Därför kändes det naturligt att gå på möten och jag blev aktiv i det civila samhället. Jag blev medlem i socialdemokratin i slutet av 80-talet. Jag blev även aktiv medlen både i hyresgästföreningen och i facket även i andra föreningar. Kampen fortsatte med andra medel, det vill säga i gerillan kämpade jag med kalashnikov och i Sverige med dialog och respekt för andras åsikter.

Från soldat till demokrat

Under de åren fick jag lära känna många kloka personer som har hjälpt mig att växa från en gerillasoldat till en riktig demokrat, en av dem var Anders Carlberg. Jag träffade Anders för första gången 1991 på ett seminarium på ABF. Han kom fram till mig och frågade mig om mitt ursprung och vad jag gjorde innan jag kom till Sverige. Jag berättade för Anders att jag har varit gerillasoldat sedan jag var 15 år gammal i Eritrea. Jag såg direkt hur han reagerade. Anders Carlberg var en man med ett stort hjärta och han var en riktig eldsjäl som kämpade mot orättvisor i samhället. Detta gjorde att han blev en stor förebild för mig. Jag gick alltid på de mötena där Anders Carlberg skulle prata, jag uppskattade hans kritik mot samhället, han var modig! År 2001 bestämde jag mig för att börja arbeta på fryshuset med Anders Carlberg.

Efter Fadime

Efter mordet på Fadime Sahindal kände jag att det var dags att jobba med att förebygga hederskulturen som skadar många människor i vårt samhälle. Istället för att endast skydda kvinnorna började jag med en ny metod, nämligen att förändra tankesättet hos männen, eftersom det är de som utför de våldsamma handlingarna. Vi ville arbeta i förebyggande syfte, inte bara sätta plåster på såren.

År 2002 grundade jag Sharaf hjältar/hjältinnor i Fryshuset/Elektra i Stockholm. Det var den första organisationen som jobbade med att förändra de unga männens synsätt och attityder gentemot kvinnor under hedersrelaterade strukturer. Målet med detta var att ge dem hjälp och stöd med att lämna den delen av sin kultur, som innehåller hedersrelaterat förtryck bakom sig. Jag har inte bara arbetat inom den här organisationen, jag har även varit verksam som utbildningsansvarig inom områdena mänskliga rättigheter och integration, jag har utbildat och föreläst blivande poliser, lärare och socialarbetare i flera kommuner och varit verksamhetsansvarig och utbildningsansvarig på Fryshuset/ Elektra.

Allt förtryck lika illa

Drivkraften bakom mitt engagemang i Sharaf hjältar/hjältinnor kommer från att jag själv har levt under liknande omständigheter. Att jag levt i ett ockuperat land och sett förtryck överallt har gjort att jag reagerar väldigt starkt och intuitivt mot förtryck, oavsett om det är politiskt- eller könsrelaterat – i mina ögon är allt förtryck lika illa.

Metoden har därmed blivit ett projekt som både fungerar som integrationsprojekt för unga, men också som en slags modern folkrörelsearbete. Metoden används inte bara i Sverige, utan används nu också i flera länder i Europa. Det är också tack vare mitt arbete som jag fått ett stort kontaktnät inom frivilligorganisationer i hela landet.

Glad för Sverige

Grunden till mitt engagemang bottnar i att jag är övertygad om att det finns mycket kvar att göra för de unga. Jag känner en djup empati för unga eftersom jag själv vet hur det är att vara ung och i underläge. De är, trots allt, vår framtid. Mina hjärtefrågor är jämställdhet, integration och allas lika värde. Jag tror på de mänskliga rättigheterna, därför oroas jag av den växande extremhögern både i Sverige och i Europa. Jag vill gärna arbeta för ett inkluderande samhälle, där alla kan känna sig sedda och delaktiga.

Jag är glad för att jag valde att komma till Sverige, jag blev respekterad som en människa och jag såg mina barn växa i ett öppet och demokratiskt samhälle. Detta betyder mycket för mig som levde i krig och förtryck.