I dag är Ingrid Segerberg specialist i barn- och ungdomsmedicin på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Första gången hon stötte på tillståndet uppgivenhetssyndrom var tidigt i karriären.

Ett av barnen hon träffade i början av 2010-talet upplevde hon simulerade sitt sjukdomstillstånd, och hade föräldrar som var pådrivande. Det andra var allvarligt sjukt på ett sätt som hon aldrig har sett, varken innan eller efter.

– Det där har lämnat mig med ett intellektuellt och etiskt skav, säger Segerberg.

”En stor skam”

Hon menar att barn kunde te sig svårt sjuka med sänkta reflexmönster – men att man också såg mellan fingrarna på de fall där barn framställdes som svårt sjuka av sina föräldrar, trots att det var lätt att se att barnen simulerade.

– Det var det som skavde, att vi lät det passera och via intyg belönade föräldrarna för att de höll sina barn sjuka istället för att konfrontera dem och stå upp för barnens rätt till hälsa.

2019 publicerade magasinet Filter vittnesmål från nu vuxna som uppger att de tvingades spela sjuka som barn. Det skakade om Ingrid Segerberg.

– Jag kände en stor skam över vad jag varit med om och en ilska mot min barnläkarkår som låtit det här pågå.

Debatten om apatiska barn tog rejäl fart efter Filters artikel. Ingrid Segerberg och hennes kollegor började diskutera frågan, och ändrade förhållningssätt.

– Barnen i Region Uppsala tillfrisknande först efter att vi ändrade förhållningssätt och började se detta som potentiella barnskyddsärenden och satte press på föräldrarna.

Vill att vården ”får prata fritt”

2019 vårdades ett fåtal barn med diagnosen uppgivenhetssyndrom i Region Uppsala. De tillfrisknade åren därpå och sedan dess har inga nya skrivits in.

Ingrid Segerberg har i en debattartikel i Läkartidningen uppmanat till självrannsakan inom kåren men tycker att den stora debatten uteblivit. Hon vill se en kommission eller utredning där anställda inom vården ”får prata fritt”.

– Det är väldigt få barn nu som är sjuka på det här viset, men det är viktigt att vi lär oss något om det vi har varit med om, säger hon och fortsätter.

– Frågetecknet som vi alltid borde ha med oss i alla komplicerade fall där barn är oförklarligt, svårt sjuka, är om det kan vara föräldrarna som inte kan eller vill se till sitt barns bästa. Det hade vi helt och hållet negligerat, som jag ser det.

Läs mer: Socialstyrelsen vill inte svara på om man borde utreda i vilken utsträckning barn farit illa.