Ola Ullsten var Sveriges statsminister 1978–1979 och Folkpartiets ordförande 1978–1983.
– Det var en öppenhet åt vänster som började under hans tid, socialliberalismen. Det var förvisso Bertil Ohlin (Folkpartiets ledare 1944–67) som först kläckte det, men Ola var den första som genomförde politiken, säger Hans Blix, som var utrikesminister i Ullstens regering.
”Lättsam person”
Deras minnen sträcker sig tillbaka till tidigt 50-tal och det som då hette Folkpartiets ungdomsförbund.
– Ola var en lättsam person med en klar socialliberal kompass. Han tillhörde samma del som Bengt Westerberg, de som gärna hade samtal med socialdemokratin och kunde tänka sig att samarbeta med dem i frågor, säger Hans Blix.
– Han var en mycket god och trofast och trevlig vän att umgås med i många år.
Liberalernas nuvarande partiledare Jan Björklund nämner också han Ullstens socialliberala inriktning.
”Ola Ullsten hade ett starkt socialliberalt engagemang och var analytisk och eftertänksam i sitt politiska ledarskap. Han insåg att politiska resultat nås genom samarbete i sakfrågor, ibland även med motståndarna”, skriver Björklund i en kommentar.
”Ola Ullsten var med och bröt ett nära halvsekellångt socialdemokratiskt maktinnehav och kom att spela en huvudroll under den borgerliga regeringsperioden 1976-82”, skriver Björklund.
”Vänsterfolkpartist”
Ulf Adelsohn, Moderaternas partiledare under början av 80-talet, beskriver honom som en ”vänsterfolkpartist”.
– Ola var en person som hade en väldig massa humor bakom en ganska torr fasad, säger Adelsohn.
– Han var vänsterfolkpartist i ordets egentliga bemärkelse och hans dröm var nog egentligen att regera ihop med Socialdemokraterna och möjligen också Centern, men inte gärna med oss. Men personligen har jag bara positiva minnen av honom, säger han.
Ola Ullsten blev 86 år.
Fakta: Ola Ullsten
Folkpartisten Ola Ullsten föddes i Västerbotten den 23 juni 1931.
Under sin politiska karriär hann han vara både FPU-ordförande, riksdagsman, partiledare, statsråd och statsminister.
När de borgerliga vann valet 1976 blev Ullsten biståndsminister. När Per Ahlmark på våren 1978 överraskande avgick som partiledare var Ullsten självskriven som efterträdare. I sin roll fick han redan hösten samma år hantera den svåra politiska kris som följde på oenigheten inom regeringen om kärnkraftverket Ringhals 3.
Ullsten var positiv till kärnkraften och svårigheterna att få fram en kompromiss bidrog till trepartiregeringens fall i oktober 1978. Regeringskrisen som följde fick en överraskande upplösning genom att Folkpartiet ensamt fick bilda regering sedan Socialdemokraterna lagt ned sina röster.
Ullsten blev därmed den förste liberale statsministern sedan CG Ekman på 20-talet.
Det visade sig dock svårt att leda landet i en tydlig minoritetsregering och efter valet 1979 bildades en ny borgerlig trepartiregering, i vilken Ullsten blev utrikesminister, tillika vice statsminister.
Efter det svåra förlustvalet 1982 restes krav inom partiet på att Ullsten skulle avgå som partiledare, vilket han gjorde 1983.
Han var därefter ambassadör i Kanada 1984–89, Bahamas 1985–89 samt Italien 1989–96 och Albanien 1992–96.
Källa: NE, TT