De första uppgifterna var vaga. Polisen meddelade att de hade skickat stora resurser och att det rörde sig om ett grovt våldsbrott.

Några timmar senare stod det klart att det som hade hänt inne på skolan var värre än vad någon hade kunnat föreställa sig.

Tio personer sköts ihjäl, flera skadades allvarligt och många traumatiserades för livet. Rökgranater och ekande skott förvandlade Risbergska skolans korridorer till en livsfarlig labyrint – de som lyckades ta sig ut vittnade om panik och ovisshet.

Vilka var det som aldrig skulle komma hem igen och hade någon i deras klass dödats den dagen?

Ett ensamt ljus

Samma dag som dådet inträffade tändes det första ljuset på platsen utanför skolan, som senare kom att bli en samlingspunkt för alla som ville dela sin sorg och stötta varandra. Ljuset brann ensamt i en timme. Men snart var det två – och nu går de inte längre att räkna.

En sen kväll när vi sände direkt från minnesplatsen kände jag plötsligt värmen. Ljusen var så många att hela området värmdes upp. Synen av alla som samlats där värmde också. En mamma förklarade för sin son att det är okej att vara ledsen, och en elev berättade om hur hon stöttade sina klasskamrater genom de kaotiska timmarna inne på skolan.

Sverige har drabbats av en nationell tragedi – men mitt i allt detta finns också värmen. Det överfyllda Stortorget i Örebro under minnesceremonin vittnar om hopp. Ett hopp om att de som drabbats kommer att få stöd i sitt sorgearbete, även om sorgen aldrig helt kommer att försvinna för dem som mist någon nära.