Medellivslängden ökar och våra friska år blir fler, men det innebär inte att vi slipper de svåra åren med svaghet och sjuklighet i livets sista fas. Tvärt om innebär förbättringen av folkhälsan att vi är äldre, och därmed mer sårbara, när vi slutligen närmar oss vägs ände.

Dementa bor hemma

Trots våra allt friskare hjärnor når demensen oss, dock lite senare i livet. Eftersom de gamla blir allt fler på grund av den så kallade demografiska utvecklingen, blir också de dementa fler.

Och demensen är en starkt bidragande orsak till de många fallolyckorna. Som en effekt av att de särskilda boendena för gamla avvecklas, kommer allt fler med begynnande demens att bo kvar i hemmet med stöd av hemtjänst. Och det är i det egna hemmet de flesta faller.

Uttorkad och yr

Demensen försämrar minne och intelligens – den gamle blir sjukligt glömsk och hen förstår inte hur viktigt det är att äta och dricka. Hemtjänsten levererar matlådor och ställer fram ett glas vatten, men har knappast möjlighet att se till att den gamle verkligen äter och dricker.

Att en undernärd och uttorkad person blir yr och faller är knappast förvånande. Ska vi bli förvånade över något så är det att vi låter det ske.

Medicincocktail kan vara orsak

Andra anledningar till att en gammal person faller hänger samman med livssituationen. De gamlas isolering och sysslolöshet leder ofta till nedstämdhet och sömnsvårigheter. I brist på annan omsorg erbjuder vården antidepressiva läkemedel och sömnpiller.

Dessa och andra mediciner är inte utprovade på riktigt gamla personer. Vi vet helt enkelt inte hur de gamla reagerar på preparaten. Många sätter dagligen i sig en hel cocktail av mediciner av skiftande verkan och biverkan.

I det egna hemmet är det den gamle som själv tilldelar sig den förskrivna medicinen. Glömskan och rädslan för vaknätter kan leda till överdosering. Sannolikt är denna medicinering orsak till ett stort antal fallolyckor.

Förlorar balansen

Många fall sker nattetid. Vi har ju själva erfarenhet av att stegen är lite stapplande när vi ska upp och gå på toaletten mitt i natten. Om vi då tänker oss situationen att vi är svaga av ålderdom, har värkande leder, dålig syn och rids av ångest. Hur lätt är det inte då att ta ett felsteg. En yngre person kompenserar felsteget och återvinner balansen. En gammal medicinpåverkad, uttorkad och undernärd person hinner kanske inte återfå balansen, utan faller.

Skoningslösa fall

Själva ordet fall är ödesmättat. Det beskriver inte en händelse där man ramlar och sedan reser sig. Nej, fallet är obevekligt. Den gamle faller ungefär som furan – raklång utan att hinna mildra fallet genom att ta emot sig med händerna. Ofta faller man baklänges och huvudet möter golvet i en skoningslös smäll. Skadorna blir omfattande, men som regel inte omedelbart livshotande.

En ung person som ramlat reser sig igen, kanske med några blåmärken som sitter i ett tag. Den gamle reser sig inte. Hen ligger kvar helt oförmögen att själv komma på fötter igen. Sitter larmet på handleden kommer troligtvis en patrull till undsättning inom ett par timmar. Ligger larmknappen på köksbordet får den fallne krypa omkring tills någon upptäcker situationen. Det kan ta lång tid. Förutom skadorna av själva fallet innebär den långa tiden på golvet, ofta i tunna nattkläder, en mycket stor påfrestning.

Benen lydde inte – mor föll

För unga friska personer är det svårt att sätta sig in i en livssituation där kroppen sviker. Hur det är att leva i vetskap om att ett fall innebär att man blir liggande oförmögen att häva sig ur förnedringen. Att vara helt beroende av utomståendes eller närståendes hjälp.

Jag fick själv en inblick i detta när min mor levde sina sista år. Hon var klar i hjärnan, men benen lydde inte alltid hjärnans impulser.

Vi syskon gjorde en del för att öka hennes trygghet. Mattor togs bort, vi skruvade fast handtag på strategiska ställen. Badkaret slängdes ut. Sängen blev höj- och sänkbar. Men vi var ändå rädda för att olyckan ändå skulle vara framme. Och räddast var förstås min mor. Hon hade fallit ett par gånger och tvingats ligga tills räddningspatrullen kom och hjälpte henne. Mirakulöst nog bröt hon inga ben i dessa tidiga fall.

Vid ett tillfälle hjälpte jag henne att rensa lite i garderoben. Hon böjde sig efter en kartong, reste sig och drabbades av yrsel. Som i slow motion såg jag henne raklång börja falla bakåt. Efter en evighet tog jag det där steget framåt som innebar att jag kunde fånga upp henne innan hon nådde golvet. Vi blev båda mycket berörda av det inträffade.

Den svåraste perioden

Det stod klart för oss syskon att vi inte kunde skydda vår mor mot fallolyckor. Vi kunde ju inte alltid vara hos henne, och även om vi så var, så kunde en olycka ändå inträffa. Personligen såg jag framför mig precis det som senare inträffade. Mor föll illa en natt på ett vårdboende. Lårbenet bröts och efter den akuta vården på sjukhuset inleddes en rehabiliteringsperiod som kom att bli den svåraste perioden i hennes liv. Det var också en mycket svår och deprimerande period för oss syskon. När mor slutligen somnade in fyra månader senare återfick hon sina lugna anletsdrag.