Watergateaffären fortsätter att fascinera filmskapare. Senast med Steven Spielbergs stjärnspäckade film The Post som går upp på svenska biografer nu på fredag.
I filmen spelar Meryl Streep USAs första kvinnliga ansvariga tidningsutgivare, Katherine Graham. Tom Hanks är Washington Posts labila men drivna redaktör Ben Bradlee. Tillsammans måste de fatta det största beslutet i publicistisk historia – att trycka eller inte trycka de hemligstämplade dokumenten The Pentagon Papers. De gigantiska konsekvenserna – både för privatliv och politik – hänger blytungt över deras huvuden.
2000-talets olika porträtt
Liknande dramatik finns i Alan J. Pakulas klassiker All the president’s men som hade premiär 1976. Men det har hänt en del med journalistrollen i film- och seriehistorien sedan dess.
I popkulturen finns många motstridiga exempel på mediepersoners sanna natur. Lika ofta som de räddar dagen är de en ansiktslös massa, likt de skandaltörstande horderna i tv-serien The Crown.
Under 2000-talet har flera, radikalt olika, journalisttyper presenteras på vita duken. Meryl Streep var 2006 långt från den roll hon nu har i The Post, när hon spelade den benhårda Vouge-drottningen Miranda Priestly i The Devil Wears Prada.
Översittare och offer
I Spider-Man (2002) tar en annan allsmäktig chefredaktör, J. Jonah Jameson spelad av Jonathan Kimble Simmons, superhjältens rykte i sina egna händer:
– He doesn’t want to get famous? I’ll make him infamous!
Både Miranda Priestly och J. Jonah Jameson kör med sina fumliga anställda och förkroppsligar journalistiken som en hänsynslös showbiz, där karriärsstinna översittare regerar.
Maktmissbrukaren gör sig även påmind i J.K. Rowlings paparazzireporter Reeta Skeeter, som med hjälp av sin magiska Quick-Quotes Quill hänger ut Harry Potters privatliv i tidningen The Daily Prophet.
Världs- eller vardagshjälte?
Det finns också exempel på raka motsatsen – journalisten kan hamna i rollen som David i David och Goliat, den kanske mest smickrande journalistskepnaden i popkulturen. I filmen ”Snowden” löser Joseph Gordon-Levitt i rollen som Edward Snowden en rubiks kub samtidigt som han ställer världen på ända. Sanningssägaren som bekämpar den stora maskinen blir även tydlig i The Post, där Spielberg velat ge journalisten ett uppsving i Trump- och fake news-tider.
Men fjärran från maktens slippsbeklädda korridorer finns också den fyndiga, känslostyrda vardagsbetraktaren. Carrie Bradshaw i Sex and The City (1998-2004) och Bridget Jones i Bridget Jones-filmerna (2001, 2004, 2016) följer de små men dramatiska vändningarna i livet ur ett metaperspektiv. Tittaren sitter antingen med skämskudde, kväver en fnissning eller torkar en tår.
Det verkar ingå i kolumnistlivsstilen att leva (och shoppa) betydligt mer än vad man jobbar. Den som vill hitta en man i denna kategori får leta länge. Däremot ligger verklighet och fiktion nära varandra med tanke på några av samtidens bloggare.
Trots att rollen spretar porträtteras journalisten sällan som maktlös. Inflytandet i sig kan få goda eller onda konsekvenser, men det finns alltid där och påverkar omvärlden.