Vice brandchef Ali Najems gröna ögon har mörka skuggor. Han pekar mot bilderna av sina tio kollegor som hänger över entrén till brandstationen. Tio porträtt av unga, glada människor. En kvinna, nio män. Ett erfaret gäng som alltid arbetade sina 24-timmarspass tillsammans och släckte bränder över hela Beirut. De tränade ihop, åt tillsammans och tittade på tv-serier när de inte räddade liv.
Klockan 17.55 på kvällen den 4 augusti kom larmet hit till brandstationen i Karantina. Vittnen hade sett rök välla upp från Beiruts hamnområde. Från säkerhetstjänsten fick man beskedet att det handlade om en brand i ett magasin med fyrverkerier. Teamet satte fart mot hamnen och var snabbt på plats.
Men någonting var fel. Gruppens förman Charbel Karam ringde till stationen. ”Det är ett märkligt ljud här och elden är enorm.” Han bad om förstärkning och samtliga brandmän i tjänst kastade sig ned för brandstången på stationens övervåning till bilarna i garaget. Då kom smällen. Kontakten med arbetskamraterna i hamnen bröts.
”Förödelsen är svår att omfatta”
Vi går igenom en brandstation där samtliga fönster och flera av väggarna blåsts ut av explosionen i hamnen en dryg kilometer bort. Förödelsen är svår att omfatta. Tryckvågen som dödade minst 180 människor och skadade flera tusen varade bara ett ögonblick men hann göra 300 000 personer hemlösa.
Dokument visar att ansvariga inom Libanons tullmyndighet, militär och landets högsta politiska ledning kände till att 2 750 ton högexplosivt ammoniumnitrat förvarades i hamnen mitt i stadens hjärta. Det hade legat där i åratal. Men någon varning kom aldrig, varken till allmänheten eller till dem som sändes rakt mot katastrofen.
Ali Najem kliver över krossat glas på brandstationens söndertrasade övervåning. Hade inte så många av hans kollegor befunnit sig i bilarna i garaget så hade fler av dem dödats av tryckvågen. Katastrofen ökade vårt behov av hjältar. Vi vill så gärna se ett ljus i en meningslös explosion. Varje dag här hör jag nya historier; om nunnan som körde runt hela natten och förde skadade till sjukhus i sin bil. Främlingar som lade tryckförband på okända, höll samman sår med sina händer och räddade liv efter tryckvågens skoningslösa framfart.
Berättelser om styrka och mod mitt i all förödelse.
Staden som alltid reser sig
Det finns en föreställning om Beirut som staden som alltid reser sig som en fågel Fenix ur askan. Kanske kommer det att bli så ännu en gång. Men samtidigt möter jag en trötthet nu hos mina grannar. En önskan om att inte alltid vara den som måste resa sig och bygga upp på nytt.
Beiruts brandmän hyllas som martyrer, som osjälviskt offrade sig. Men för deras kollegor var Sahar, Ralf, Charbel och de andra som dödades också offer. De var de enda som sändes in i hamnen under pågående brand, rakt mot tusentals ton potentiellt sprängmedel. Utan att varnas. Trots att myndigheterna visste.
Nu vill deras vänner och familjer veta varför.