69-åringen, som numera heter Källberg i efternamn, tar det nyvunna kändisskapet och uppståndelsen med ro.

– Jag tycker inte att jag sjunger särskilt bra och när skivan kom slängde jag den i soporna. Men nu kan jag ju se att den har ett annorlunda och personligt uttryck, säger han.

1974 hade den då 28-årige Leif Andersson lagt teaterdrömmarna på hyllan och siktade i stället på att bli en svensk Frank Sinatra. Han bekostade själv en studioinspelning, där ett av spåren var en svensk version av Irving Berlins ”Cheek to cheek”.

Skivan spelades in a cappella eftersom musikerna inte lyckats lösa ett arrangemang som passade den säregna rösten.

Hela historien uppmärksammades redan förra året av radiojournalisten Stefan Sundberg, som i sin första av två dokumentärer om artisten Leif Andersson också gjorde stora ansträngningar för att spåra sångaren.

Uppmärksamheten som följde gick emelllertid Leif Källberg helt förbi.

– Jag hade ingen aning om att den inspelningen blivit så populär. Jag minns faktiskt nästan ingenting av den, säger han.

Det var först när en kollega i Karlskrona tyckte sig känna igen ögonen från skivomslaget som mysteriet kunde avslöjas.

Leif Källberg visade sig mycket riktigt vara den mytomspunne sångaren som med åren blivit så hyllad, något som Stefan Sundberg skildrar i sin nya SR-dokumentär.

Men någon artistcomeback lär det inte bli.

– Nej, men det är roligt att skivan blivit uppskattad. Det kan jag känna mig stolt över.