Christine Karlsson tar ett kliv ut i hagen och ropar glatt. Två huvuden sticker plötsligt ut ur vindskyddet som står mitt ute i gräset. Men det är inga hästar eller kor eller får. Det är två kameler. Fyra pucklar. Åtta klövar. Aslan och Athena dundrar ut för att hälsa på sin matte. Christine Karlsson har så länge hon kan minnas älskat kameler. En dag skulle hon ha egna, så lät drömmen under uppväxten.
– Jag vet egentligen inte varför eller hur det började. Men jag vet att det utvecklades extra mycket under min praktik på Gotlands djurpark 2006 då jag fick en fantastisk kontakt med deras kamelhingst Jorma, det var verkligen kärlek, säger Christine Karlsson.
Kamelen Aslan kom först till familjen i Kallinge, i december för tre år sedan. Kamelen Athena kom senare i januari 2018 och är ett år äldre än sin kusin Aslan. Båda är uppfödda på en kamelransch på Öland.
– Jag skulle inte vilja leva ett liv utan dem igen, även om det är lite att sköta om.
Innebär svårigheter
Precis som alla husdjur kräver kamelerna arbete. De bajsar en hel del så det ska mockas, fodras, vattnas, stängslas och allt annat som hör till.
– Eftersom de är så stora djur kan det vara svårt att manövrera dem om de inte skulle lyda eller få ett ryck, menar Christine Karlsson.
Just nu bor de i sina vinterhagar som är lite mindre. Där har de tillgång till vindskydd och fri tillgång till mat. De spenderar dagarna med att äta och idissla och rulla sig i spånen.
”Vad kan jag inte ha dem till?”
– Den absolut vanligaste frågan jag får är 'Vad har du egentligen kameler till?' Och mitt svar är, 'vad kan jag inte ha de till?' Promenader, sällskap, gos, trickträning, ridning, körning, bada, bära saker och så vidare, säger Christine Karlsson med ett leende.
Hon håller på att träna båda kamelerna, men Aslan är den som gjort mest med då hon har haft honom längst. Nu är det körning som tränas mest, men även en del ridning.
– Dock är han för ung så vi har bara ridit honom några få gånger. Ändå är han duktig, som att han aldrig gjort annat när vi väl gör det.