2017 har varit ett minst sagt svängigt år för Kalle Berglund. Det började med att han krönte en strålande inomhussäsong med att ta EM-silver i Belgrad, bara för att drabbas av en knäskada inför utomhussäsongen. Det fortsatte med nytt personbästa direkt i sommardebuten i Diamond League-galan i London i början av juli, endast elva hundradelar från Johnny Kroons 32-åriga svenska rekord.

Sedan rasade allt igen.

– Jag var sjuk inför det loppet, så det blev en riktig urladdning och jag var helt slut efteråt. Det tog flera veckor innan jag återhämtade mig, säger Kalle Berglund som nådde botten i samband med GP-galan i Karlstad.

– Jag hade varit sjuk och kände att ingenting funkade på träningen. I Karlstad var jag både fysiskt och mentalt körd, jag grät inför loppet och ville inte starta. Men när man väl är där ställer man inte in.

TV: SVT möter Kalle Berglund inför EM

”Inte sugen”

Berglund var däremot på god väg att skippa VM i London.

– Jag sa nej direkt när Karin (Torneklint, förbundskapten) sa att jag hade fått en inbjudan. Jag kände mig inte så sugen, säger han.

Efter lite övertalning, bland annat från tränaren Jan Bengtsson, omvärderade Berglund sitt beslut. Under uppladdningslägret i de vackra schweiziska Alperna hittade han både formen och harmonin igen.

– Jag har behövt veckorna i S:t Moritz när jag har haft lite lugn och ro och bara kunnat träna. Jag har hittat tillbaka till den känsla jag hade under inomhussäsongen, jag har sprungit bra och det har känts bra på passen, säger Berglund.

– För mig är det mycket fysiken som avgör det mentala. Jag hade samtal med min mentala rådgivare två gånger och sedan har jag mest tagit en dag i taget.

”Bättre form nu”

Í London springer Kalle Berglund i det sista försöksheatet, där det färska personbästat – 3.36,60 – dessvärre inte placerar honom bättre än på 13:e plats av 15 på årsbästalistan.

– Kollar man på papperet är det ganska små möjligheter, men jag tror att de är större. Allt kan hända i ett mästerskapslopp på 1 500 meter och jag är i bättre form nu än när jag var i London förra gången.

Tur då att Kalle Berglunds nej blev ett ja till slut.