”Kontraster. Först kommer en ambulans. En människa behöver samhällets hjälp. En stund senare går en kvinna ut för att söka vårsolen. Livet.”
Så skrev jag i början av april. Pandemin hade tagit fart. Jag var rädd. Overklighet kidnappade vardagen.
Jag har tänkt på kvinnan med den färgglada sjalen flera gånger under året. Hennes smittande lugn där på bänken. Hon visste inte att jag tog bilden. För mig var hon okänd. Med hjälp av vänner fick jag hennes namn och telefonummer.
Jag ringde. Ingeborg svarade. Jag frågade om det fanns möjlighet att ta några fler bilder nu, drygt åtta månader senare. Den 28/12 2020 träffas vi. Utanför porten, där hon satt i april.
Hon berättar om barnen som hon längtar efter. Om barnbarn. Om barnbarnsbarn. Hur de med omtanke sett till att hålla den distans vi alla är tvingade till.
Hon berättar om sin pappa som älskade kaffe och var rädd för att andra världskriget skulle frånta honom den lyckan. Om mörkläggningen. Om sina nio syskon som idag är döda. Hur hon, i Östersund, vandrade ner till tågstationen med sina vänner för att titta på tyskpojkarna som var på väg mot helvetet. Senare fick hon reda på att helvetet fanns på fler ställen. Bakom murar. I lägren. Kriget tog slut. Hon var ung.
Vardagen återvände sakta. Hon blev lärare och jobbade många år på Tjärnaskolan i Borlänge.
Så berättar hon om året som just nu avslutas, om rädslan och sorgen för alla de som drabbats. Hur svårt det är att sätta ord på känslorna. Hur ensamheten bedövar. Om stunderna hon saknar. Stunder där kaffet har en betydande biroll. Drycken som hennes pappa oroade sig över, som han troligtvis såg som en trygghet. Något som påminde om det normala medan kriget rasade.
Det är kallt. Efter en stund utanför porten går Ingeborg in till sig. I början av januari fyller hon 94 år. Det är att hoppas på för mycket att det redan då går att mötas. Men snart. Det måste bli så.
Då som nu har hon riktigt kaffe till skillnad från det surrogat som pappan fick dricka under kriget, men det hjälper inte. Hon har ingen att dricka det med. Hon längtar efter de stunderna, nästan mest av allt. Mötena i den vanliga vardagen.
Jag stannar till inför tanken. Var livets värdefulla ögonblick uppstår. Hur fint jag tycker det är att en kvinna som upplevt så mycket saknar en så vardaglig sak så mycket. Samtalen med vänner. Blickarna. Skratten. Att få ställa frågan om någon vill ha påtår. För att stunden ska vara lite längre.
Text och foto: Henrik Hansson
I projektet ”En ovanlig vardag”, tar SVT Nyheter Dalarna hjälp av fotografen Henrik Hansson, som med utgångspunkt från Borlänge skildrar vardagen under den här tiden.
Men vi behöver också din hjälp. Hur ser det ut där du bor? Hjälp oss att bygga dokumentationen för framtiden.
Du kan bidra genom att mejla din bild eller video till dalarna@svt.se
