Till Björnhyttans avfallsanläggning utanför Ludvika kommer nästan varje dag långtradare och hämtar kommunens hushållssopor. Avfall som sen ska brännas i sopvärmeverk och bli till fjärrvärme långt härifrån.

Till Mora, 14 mil från Ludvika, körs en del av soporna och eldas upp i kraftföretaget Eons värmeverk där.

Resten går till Norrköping, 22 mil bort, där Eon har ett stort avfallsförbränningsverk. Ludvika har nämligen avtal med Eon om att ta emot kommunens hushållsavfall.

– Jag tycker förstås att det vore bra om vi kunde köra kortare väg, men vi är bundna av upphandlingsreglerna och då gäller lägsta pris. Eon:s pris är inklusive frakt, sen avgör de och inte vi vart avfallet ska köras, säger Ola Nyström, som är avfallschef i Ludvika kommun.

EU har utfärdat en rekommendation, den så kallade närhetsprincipen, som innebär att avfallet ska behandlas så nära källan som möjligt.

Men Lagen om offentlig upphandling är starkare. Det värmeverk som är billigast får uppdraget, trots att det innebär att soporna körs långa sträckor. Och eftersom Borlänge Energi, fyra mil bort, tar mer betalt för att ta emot soporna än vad Eon gör, så hamnar alltså avfallet i Norrköping och Mora istället för i Bäckelundsverket i Borlänge.

Det är konkurrens om avfallet, de svenska sopvärmeverken behöver mer och mer bränsle. Paradoxalt, eftersom vi med tanke på miljön måste minska mängden avfall i samhället.

– Att transportera avfall känns helt fel, det bör tas om hand på plats. Men det allra viktigaste är att hitta metoder så det inte uppstår, avfallsmängderna måste minska, säger Patrik Zapata, docent vid Förvaltningshögskolan i Göteborg som forskar kring avfallsfrågor.