Alexander Norling håller i ett par skidor och står framför en vägg med flera skidpar och utrustning.

Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
”Alla kan inte hålla på om den här utvecklingen fortsätter” – så vill Alexander Norling i Siljansnäs utanför Leksand förändra och göra den alpina skidåkningen billigare. Foto: Alfred Olhans/SVT

Slalompappan Alexander i Siljansnäs lägger 100 000 kronor per säsong: ”Dyrare för varje år”

Uppdaterad
Publicerad

Alpin skidåkning sticker ut som en av de dyraste sporterna i en kartläggning av RF-SISU Dalarna. Det har märkts tydligt för Alexander Norling i Siljansnäs utanför Leksand, som har flera barn som har tävlat på hög nivå.

– Vi som familj lägger 100 000–150 000 per säsong, och då är vi ändå inte värst. Det finns familjer i Stockholm som lägger 550 000–700 000 per säsong, de kan åka på glaciärläger till Sydamerika på försäsongen, berättar Norling.

– Jag skulle vilja höra vad de som toppsatsar på andra idrotter egentligen lägger. Jag misstänker att det är många som underskattar vad det faktiskt kostar för dem.

Vill se färre glaciärläger

Han vill ändå vara tydlig med att det går att tävla i alpin skidåkning även med en betydligt lägre budget, omkring 25 000–30 000 per säsong.

– Vi försöker få bort attityden att ”man behöver åka på glaciärläger, annars blir man inget”, förklarar Alexander Norling som dessutom är ordförande för den alpina kommittén i Dalarnas skidförbund.

Försöker göra sporten billigare

Enligt honom pratas det mycket i backarna om att sporten behöver göras billigare – och det finns konkreta förslag på hur det skulle kunna gå till.

– Men det är inget vi i Dalarna kan driva igenom själva, det krävs att hela landet går ihop och kör på samma villkor.

I videoklippet ser du några exempel på sådana förändringar, till exempel hur skidåkarna bättre kan utnyttja natursnön på vårkanten.

Vad tycker du om kostnaderna för barn- och ungdomsidrott?

Anna • Visst kostar det en del, men vi anser att kostnaden för vårt barns idrottsaktiviteter ändå känns fullt rimliga. Slår man ut kostnaden per tillfälle inser man att det ändå inte rör sig om så mycket pengar som det kan kännas som när man bara tittar på totalbeloppet. Ledarna är underbara och måste ju få någon typ av ersättning. Känns orimligt att alla fina gymnasieelever som tar sig an barnen skulle behöva jobba ideellt. De lägger ju massor av sin tid på att driva verksamheten. Föreningarnas lokalhyra är inte heller gratis. Vi betalar hellre en högre terminsavgift än tvingas sälja (eller köpa) lotter och dylikt. Med en fast terminsavgift har man full koll på totalkostnaden. Med försäljning är det svårt att veta i förväg vad kostnaden kommer att landa på. Barnets aktiviteter kräver i princip ingen utrustning, så utöver terminsavgiften betalar vi ingenting. Visst vi har ett barn och är två föräldrar med varsitt jobb, men vi är inte rika. Prioriterar dock en aktiv fritid för barnet framför mycket annat (resor, smink, alkohol, kläder osv). Men vi har också medveten valt att uppmuntra aktiviteter vi tycker har en rimlig kostnad. De flesta barn är nog ganska enkla att påverka genom att välja att introducera dem till aktiviteter man som förälder är positiv till ;) I vår stad finns också många gratis och nästan gratis alternativ. Tex kyrkan, Friluftsfrämjandet och kulturskolan.

Pinnat inlägg

Den samlade bilden är att barns idrottsutövande blir allt dyrare, och att fler familjer inte har råd.

Märker du själv av det? Har din förening kommit fram till någon egen lösning på problemet?

I vissa klubbar förväntas föräldrar dessutom ställa upp på ideella arbetsdagar eller försäljningsinsatser. Känns det som en bra väg för att fler ska ha råd att idrotta, eller blir det en belastning som knäcker familjernas ork och engagemang?

Har du något smart tips som fler borde ta efter eller åsikter om hur det ser ut idag? Berätta för oss! Vi läser och godkänner inläggen så snabbt vi kan under dagen!

Nisse • Missat skidsporterna i undersökningen .

Mamman • Hur många av oss vanliga personer är tillfrågade i undersökningen? Många aktiviteter har blivit väldigt dyra med åren. Tack och lov långt ifrån summorna som presenteras, hade kostnaden legat där så hade vi aldrig haft råd. Nu betalar vi runt 600-1000kr/säsong plus resor, men där försöker alla föräldrar dela på körning till matcher. Vi har dock försäljning ett par gånger under säsongen.

Skulle absolut finnas ett maxtak för vad barnidrott får kosta. Jag vet att det är många som inte har råd att låta barnen vara aktiva i en förening pga kostnaden.

Fredrik • Därför man inte sysslar med idrott utan håller på med scouting istället.

Mamma • Idrott har blivit en klassfråga. Alla har inte råd att betala kostnader för t ex hockey.
Finns barn som längtar och drömmer om att få hålla på ex hockey men om inte föräldrar har pengarna då blir man åskådare och får fortsätta drömma.

Claes Köhler • Golf är inte så dyrt för barn som är mellan fem och tolv år! En nybörjarkurs och utrustning är inte så dyrt. Men sen ökar ju kostnaden om man vill ha bättre utrustning. Dock finns det alltid begagnat att köpa på nätet.

Christer • Hej
Låt idiella föreningar slippa att betala hall hyra, använd pengar till , resor o utrustning för klubbens unga ! Tänk om tänk rätt. Vi skattebetalare har ju redan betalat dessa hallar där skolorna håller sina lektioner då borde ju inte idiella föreningar betala för att nyttja dessa
Med vänlig hälsning,
Christer

Tyst minoritet? • Rapporten har fått namnet ”Smakar det så kostar det” och sammanfattar (säkert till Riksidrottsförbundets glädje) resultaten med slutsatsen att majoriteten av föräldrarna anser att de får valuta för pengarna och att de tänker fortsätta att betala för sina barns idrotter.

Det som slår mig är att det inte verkar ha slagit författarna att det med urvalet nästan är svårt att få en avvikande åsikt. Enkäterna har skickats ut till 8% av Riksidrottsförbundets föreningar, som har fått hjälpa författarna med förmedlandet. Kan man verkligen förvänta sig ett svar som är representativt för de föräldrar vars barn INTE idrottar pga att de anser att de INTE får valuta för pengarna.

Med flera barn i olika idrotter anser jag att det här är symptomatiskt för föreningsverksamhet, man höjer knappast rösten om man inte är aktivt engagerad i föreningen, vilket ger en skev bild av vad som är normalt engagemang och vad som är acceptabelt att betala. Mina barn brinner inte för någon sport, de tycker på sin höjd om att på motionsnivå träna lite med kompisar och de vill helst inte åka på tävlingar.

Gång på gång har jag hört föreningarna presentera oroväckande rapporter som visar att Riksidrottsförbundet har identifierat den sjunkande andelen motionsidrottande (inte elitidrottare) vuxna som ett resultat av en sjunkande andel idrottande barn. Problemet kommer när de hyperengagerade föräldrarna med de hyperaktiva barnen tillsammans med jätteengagerade tränarna ska omsätta denna insikt till en föreningsplan helt utan empatisk förmåga att sätta sig in i sinnet hos föräldrar vars barn bara vill motionera utan att tävla.

För egen del har jag i varje fall svårt att ställa mig upp och säga att de vars barn älskar att tävla gärna får tagga ner lite och dämpa sin ambitionsnivå. Vi kanske inte måste lista vilken unge som säljer flest parmesanostar just nu. Lagkassan kanske inte behöver 10000 kr till att fylla upp ytterligare en ledig helg med cup.

Det är kanske bara jag tänker jag och håller mig tyst..

Obekväm mamma • Har alla andra utgifter som tillkommer räknats in? Tänker på alla dessa försäljningar...kakor, sockar, toapapper...företagen jublar och vi föräldrar går på knäna...

Nathalie • Många glömmer vad som är största anledningen till detta😢

Som sektionsledare i en förening för gymnastik kan jag säga att största problemet är bristen på engagerade föräldrar och en generellt förändrad syn i samhället på ”vem” som är ansvarig för att se till att barn får röra på sig.

Föräldrar vill inte i samma utsträckning ställa upp ideellt i föreningsverksamhet varken som ledare eller för att hjälpa till att finansiera idrottsföreningar i form av att ställa upp vid olika arrangemang som föreningarna anordnar som ett sätt att finansiera verksamheten.

De allra flesta ”betalar hellre mer” än ställer upp själva, vilket inte enbart höjer priserna och på så sätt medför att färre barn får möjlighet att delta av ekonomiska skäl, utan också ändrar på hur vi lär våra barn att se på ideellt arbete och samhällsansvar i stort.

Bara i vår lilla förening har vi tillräckligt med barn på kö för att starta en ny grupp, men inga ledare. Samtidigt har vi under året tappat 9 ledare och tvingats lägga ned 3 grupper då ingen ny vuxen vill ta ansvaret och endast 2 grupper kvarstår med 2 engagerade föräldrar som leder bägge grupper och på så sätt är de enda som håller gymnastiksektionen i området vid liv.

I våras hade vi 70 aktiva barn i gymnastiksektionen. Vi behövde att 6 frivilliga föräldrar till dessa aktiva barn ställde upp och sälja popcorn och sköta fiskedamm vid ett tillfälle om totalt 3h per person för att samla in pengar till sektionen och föreningen. Efter många om och men fick vi 4 föräldrar att ställa upp och samma 2 föräldrar som redan ställer upp ideellt som ledare tog på sig de övriga 2 platserna som saknades.

Detta är ett stort samhällsproblem och inget unikt för oss. Idrottsgrupper och föreningar tvingas tyvärr att lägga ned sin verksamhet eller arvodera ledare för att hålla den igång med konsekvensen att priserna måste höjas.

Det är fruktansvärt tråkigt att se att utvecklingen i samhället går åt detta håll. Tyvärr drabbar detta inte föräldrarna, utan barnen.

Till vänster står Martina Arkåsen på en idrottsplats med grön konstgräs. Till höger visas en samling sportutrustning, inklusive skridskor, klubbor och hjälmar som hänger på en vägg.

Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
Se tre tips från Martina Arkåsen, RF-SISU Dalarna, på vad man skulle kunna göra för att hålla nere kostnaderna: ”Om föreningarna bara bestämde sig för att...” Foto: Alfred Olhans/SVT

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.