Barbro ”Lill-Babs” Svensson lät inte bara familjen, utan alla i hela Järvsöbygden, delta och följa med ända fram till graven och lägga blommor. Vilken annan svensk artist har den naturliga kopplingen till oss utan att det skulle kunna uppfattas som spekulativt? Ingen.
Blomprakten präglade vackra Järvsö kyrka intill Ljusnan den här dagen. Ett hav av blommor från bygden och den lokala blomsterhandeln där Lill-Babs handlade regelbundet. I gången mellan kyrkbänkarna satt liljekonvaljer som plockats på morgonen.
Ljus och uppsluppen begravning – som Lill-Babs önskat
Det stora tunga allvaret fanns här inte alls, utan det var en ljus och återhållsam uppsluppen stämning som var det påtagliga. Men det var ju inte vilken begravning som helst – det var Lill-Babs begravning och hon ville förstås inte se några ledsna miner.
Det hela inleddes med musik av Quincy Jones, ”The Midnight Sun Will Never Set”, som framfördes av Merit Hemmingsson på kyrkorgeln. En påtagligt tagen ex-man Lasse Berghagen läste strax efter en dikt och avslutade med orden ”du klarade av att älska och bli älskad som är det största på vår jord”.
Dottern Kristin Kapersen läste en text ur ”Poeten” som hon fått av mamma Barbro under gymnasietiden. De personliga talen av Kristin Kaspersen och barnbarnet Jennifer Granath var det som dröjde sig kvar mest.
”Det blir bra det här, bara de kommer fölk”, inledde Jennifer Granath och härmade sin mormor. Och det gjorde det ju, det var fullt i kyrkan som tar nästan tusen besökare.
Förre svärsonen Tommy Nilsson sjöng sin egen ”Den gyllene vägen” a capella och han vände sig direkt mot kistan. Kärleken till hembygden manifesterades också när hälsingebördiga Hanna och Lina Hedlund sjöng Tomas Anderssons Wijs ”Hälsingland”, systrarna var påtagligt tagna av stundens allvar men gjorde det mycket känslig och passande.
Lång kö för att ta farväl vid graven
Två tidigare kyrkoherdar i församlingen höll i begravningsgudstjänsten. Gustaf Åhman var officiant och griftetalet hölls av Börje Björklund. Deras böner och tal präglades också av det lokala och familjära och kändes som en naturlig linje till hur Barbro ”Lill-Babs” Svensson levde. En självklar folklighet som aldrig någonsin var ytlig utan bara så där självklar naturlig som de flesta av talarna vittnade om under begravningsakten.
Barnbarnen bar kistan ut ur kyrkan och efter att familjen tagit farväl vid graven fick även allmänheten göra det. Kön ringlade lång, men järvsöborna stod mangrant kvar i den starka solen för att vänta på sin tur.
Barbro ”Lill-Babs” Svensson var Järvsös urmoder och den jordnära styrkan hon bar på kommer att leva vidare.